Dessa var de folk som HERREN lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. Med dem ville HERREN pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose.
Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
Israel gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde HERREN sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år.
Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och HERREN gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
Men Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon. HERREN gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år.
Men Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut.
Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem.
När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet.
Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. Han sade till dem: ”Följ mig, för HERREN har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.
Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.
Bibelappen
Bibelappen för barn
