Hebreerbrevet 9:1-14Dela

Hebreerbrevet 9:1-14 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Det första förbundet hade alltså sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. I tabernaklet inreddes ett främre rum som kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden. Bakom den andra förlåten fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret och förbundsarken, som på alla sidor var överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat och förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen. Men detta skall jag inte nu gå in på i detalj. Så blev det ordnat. I det främre rummet går alltid prästerna in och förrättar sin tjänst. I det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod, som han bär fram för sina och för folkets oavsiktliga synder. Därmed visar den helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte fullkomligt rena samvetet hos dem som offrar. Liksom när det gäller mat och dryck och olika slags reningar, så är det här fråga om yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning. Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

Hebreerbrevet 9:1-14 Svenska 1917 (SVEN)

Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga». Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allraheligaste», med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala. Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten, men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder. Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst, utan allenast äro utvärtes stadgar -- de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar -- stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning. Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning. Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod -- då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud -- rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!

Hebreerbrevet 9:1-14 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. Ett tabernakel inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden. Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat samt förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen. Men detta ska jag nu inte gå in på i detalj. Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året, och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder. Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte helt rena samvetet hos den som offrar. Liksom med reglerna om mat och dryck och olika reningar handlar det bara om yttre regler fram till tiden för en bättre ordning. Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

Hebreerbrevet 9:1-14 nuBibeln (NUB)

I det första förbundet fanns det föreskrifter för gudstjänsten och den jordiska helgedomen. Tältet inreddes så att i det första rummet stod ett lampställ och ett bord med skådebröden. Det rummet kallades det heliga. Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Där i anslutning till det stod ett rökelsealtare av guld och en guldöverdragen förbundsark. I den förvarade man en kruka av guld med manna, Arons stav, som en gång hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna. Ovanpå arken stod härlighetens keruber, som överskuggade försoningsstället. Men vi kan inte gå in på varje detalj här. Efter att allt detta hade ställts i ordning gick prästerna ständigt in i det första rummet i tältet för att utföra sin tjänst. Men i det innersta rummet fick bara översteprästen gå in, en gång om året, och då alltid med blod, som han offrade för sina egna och folkets synder som de hade begått i sin tanklöshet. Så visar den heliga Anden att vägen in i helgedomen inte är öppnad så länge den första helgedomen finns kvar. Det är en bild som syftar på vår egen tid, då man bär fram gåvor och offer som inte kan göra samvetet fullkomligt hos den som offrar. De är bara yttre föreskrifter om mat och dryck och olika tvagningar, och de skulle bara gälla fram till tiden för en bättre ordning. Men nu har alltså Kristus kommit som överstepräst för detta nya förbund, med allt det goda det för med sig. Han har gått genom det stora och fullkomliga tält, som inte är gjort av människor och därför inte tillhör den här världen. En gång för alla gick han in med blod i helgedomen, inte med blod från getter och kalvar, utan med sitt eget blod, och åstadkom så en evig återlösning. Om nu blodet från getter och tjurar och askan från en kviga, som stänktes på de orena, kunde helga dem så att de till det yttre blev rena, hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan tjäna den levande Guden. Kristus bar ju fram sig själv som ett felfritt offer åt Gud genom kraften i den eviga Anden.

Hebreerbrevet 9:1-14 Bibel 2000 (B2000)

Det förra förbundet hade alltså sina föreskrifter för gudstjänsten och sin helgedom, som dock var jordisk. Ett tält blev inrett med ett främre rum för lampstället, bordet och skådebröden; det kallas det heliga. Bakom det andra förhänget fanns det rum som kallas det allra heligaste. Där stod ett gyllene rökelsealtare och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns ett guldkärl med mannat, Arons stav, den som hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna. Ovanpå arken stod härlighetens keruber, som skuggade försoningsstället. Men jag kan inte här dröja vid varje enskild sak. Så var det hela anordnat. I tältets främre rum går prästerna ständigt in när de förrättar gudstjänsten. I det andra rummet går bara översteprästen in, en gång om året och då alltid med blod som han bär fram för sina egna och folkets ouppsåtliga synder. Därmed visar den heliga anden att vägen in i helgedomen inte ligger öppen så länge det främre rummet ännu består. Det ger en bild av den tid som nu är: man frambär offergåvor som dock inte kan göra den som förrättar gudstjänsten fullkomlig, så att hans samvete är till freds. Liksom när det gäller mat och dryck eller olika tvagningar är det fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning. Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden.