Andra Moseboken 1:1-22

Dela

Andra Moseboken 1:1-22 Svenska 1917 (SVEN)

Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:1 Mos. 46,8 f. Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar, Sebulon och Benjamin, Dan och Naftali, Gad och Aser. Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten. Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet. Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem. Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef. Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt. Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet.» Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses. Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn. Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna, han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva.» Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva. Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?» Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.» Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt. Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras. Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

Andra Moseboken 1:1-22 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Detta är namnen på Israels söner, de som kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Aser. De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem. Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. Han sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet." Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra. Kungen i Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna, en av dem hette Sifra och den andra Pua, och han sade: "Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder, när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva." Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: "Varför har ni gjort på detta sätt och låtit barnen leva?" Barnmorskorna svarade farao: "Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, och innan barnmorskan kommer till dem har de fött." Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, välsignade han deras hus. Då befallde farao allt sitt folk: "Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva."

Andra Moseboken 1:1-22 Karl XII 1873 (SK73)

Desse äro namnen af Israels barn, som kommo in uti Egypten med Jacob; hvar och en kom der in med sitt hus: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaschar, Zebulon, BenJamin, Dan, Naphthali, Gad, Asser. Och alla de själar, som utaf Jacobs länd utgångne voro, voro sjutio. Men Joseph var tillförene uti Egypten. Då nu Joseph död var, och alle hans bröder, och alle de som på den tiden lefvat hade; Växte Israels barn, och födde barn, och förökades, och vordo ganska månge, så att de uppfyllde landet. Då vardt en ny Konung öfver Egypten, hvilken intet visste af Joseph. Han sade till sitt folk: Si, Israels barns folk är mycket, och mera än vi. Nu väl, vi vilje listeliga förlägga dem, att de icke varda så månge. Ty om något örlig påkomme mot oss, måtte de ock gifva sig till våra fiender, och strida emot oss, och draga utu landet. Och han satte öfver dem arbetsfogdar, som dem betvinga skulle med träldom; ty man byggde Pharao de städer Pithom och Raamses till skatthus. Men ju mer de betungade folket, ju mer de förökades och förvidgade sig; derföre voro de Israels barnom hätske. Och de Egyptier tvingade Israels barn med obarmhertighet till att träla; Och gjorde deras lefverne bittert, med svårt arbete på ler och tegel, och med allahanda släpande på markene, och med allahanda arbete, som de kunde dem pålägga med obarmhertighet. Och Konungen i Egypten sade till jordgummorna för de Ebreiska qvinnor; den ena het Siphra, och den andra Pua: När I hjelpen de Ebreiska qvinnor, och de skola föda; är det mankön, så dräper det; är det qvinnkön, så låter det lefva. Men jordgummorna fruktade Gud, och gjorde ej som Konungen i Egypten sade dem; utan läto barnen lefva. Då kallade Konungen i Egypten jordgummorna, och sade till dem: Hvarföre gören I det, att I låten lefva barnen? Jordgummorna svarade Pharao: De Ebreiska qvinnor äro ej som de Egyptiska; förty de äro hårda qvinnor; förr än jordgumman kommer till dem, hafva de födt. Derföre gjorde Gud väl emot jordgummorna; och folket förökades, och vardt ganska mycket. Och efter jordgummorna fruktade Gud, byggde han dem hus. Då böd Pharao allo sino folke, och sade: Allt det mankön, som födt varder, kaster i älfvena, och allt qvinnkön låter lefva.

Andra Moseboken 1:1-22 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Asher. De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen. Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem. Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef. Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra. Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.” Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer. Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”

Andra Moseboken 1:1-22 nuBibeln (NUB)

Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten: Ruben, Simon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Asher. Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet. Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef. ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.” Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. De tvingade dem till slavarbete och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra. Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?” ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.” Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer. Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Andra Moseboken 1:1-22 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. Mitsrajim), var: Ruben (hebr. Reoven), Simeon (hebr. Shimon), Levi och Juda (hebr. Jehoda); Isaskar (hebr. Jisashchar), Sebulon (hebr. Zevolun) och Benjamin (hebr. Binjamin); Dan och Naftali; Gad och Asher. De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. [Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta. Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är Mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder ”två länder” och troligtvis syftar på övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet Mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Mitsrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men ordet liknar det hebreiska matsor som betyder belägring och att vara inträngd. Här kan finnas en geografisk koppling till det smala ”inträngda” landet längs med floden Nilen. Civilisationen är ju centrerad kring just Nilen och landet är ”dubbelt” inträngt på var sin sida av den. Att Bibeln väljer att använda detta beskrivande ord för Egypten, gör att berättelsen blir mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som ”tränger in” och vill förslava en människa. Stegen för befrielse där t.ex. familjen spelar en viktig roll (den behöver samlas och återupprättas innan uttåget kan ske, se 2 Mos 12:3-4) kan även appliceras i vårt samhälle idag.] Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40-41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och den artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.] Kungen sa till sitt folk: ”Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån.” [Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förrådsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade. Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst. Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort. [Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra [”den vackra”] och den andra Pua [”den glänsande”]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida ”viktiga” kungen inte namnges.] Han sa: ”När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva.” Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung sagt till dem, utan lät pojkarna leva. Då kallade kungen till sig dem igen och sa: ”Varför gör ni så att pojkarna får leva?” Barnmorskorna svarade farao: ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem.” Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort. Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa. Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: ”Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva.” [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]

Andra Moseboken 1:1-22 Bibel 2000 (B2000)

Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sin familj: Ruben, Simon, Levi och Juda; Isaskar, Sebulon och Benjamin; Dan och Naftali; Gad och Asher. De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. Så dog Josef och hans bröder och alla deras samtida. Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem. Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef. Han sade till sitt folk: »Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån.« Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade. Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till. Kungen av Egypten talade med de hebreiska barnmorskorna — en hette Shifra och den andra Pua — och sade: »När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, se då efter: är det en pojke skall ni döda honom, är det en flicka får hon leva.« Men barnmorskorna var gudfruktiga och gjorde inte som kungen hade befallt utan lät pojkarna leva. Då kallade kungen dem till sig och frågade varför de gjorde så. De svarade: »Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är starka, de har fött innan barnmorskan hinner fram.« Gud lät allt gå väl för barnmorskorna, och folket växte till och förökade sig kraftigt, och eftersom barnmorskorna var gudfruktiga lät Gud dem få hem och barn. Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: »Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.«