2 Moseboken 1:1-22

Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten: Ruben, Simon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Asher. Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet. Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef. ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.” Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. De tvingade dem till slavarbete och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra. Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?” ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.” Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer. Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.