Daniel 6:1-10

Dela

Daniel 6:1-10 nuBibeln (NUB)

Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper som skulle finnas överallt i riket, och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket. De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.” Ministrarna och satraperna gick som en grupp till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet. När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.

Daniel 6:1-10 Bibel 2000 (B2000)

Dareios hade beslutat att förordna 120 satraper, fördelade över hela riket. De skulle ha tre ministrar över sig, bland dem Daniel, för vilka satraperna skulle avlägga räkenskap så att kungen inte led någon förlust. Daniel med sin rika begåvning överglänste både ministrar och satraper, och kungen planerade att sätta honom i spetsen för hela riket. Då försökte ministrarna och satraperna finna något ämbetsbrott att anklaga honom för men lyckades inte: Daniel var så pålitlig att man inte kunde beslå honom med minsta fel eller oegentlighet. Männen sade då: »Vi kommer aldrig att hitta någon anklagelsepunkt mot denne Daniel — om vi nu inte kan komma på något som rör hans religion.« Alltså begav sig ministrarna och satraperna i samlad trupp till kungen och sade till honom: »Konung Dareios, må du länge leva! Rikets alla ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare har rådslagit och kommit överens om att en kunglig förordning bör utfärdas och följande påbud träda i kraft: Den som under de närmaste trettio dagarna ber en bön till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen. Kungör nu detta påbud, konung, och utfärda en förordning, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.« Kung Dareios gjorde så: han utfärdade en förordning med detta påbud. När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.

Daniel 6:1-10 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Darejaves fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde. Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att kungen inte led någon skada. Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket. Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som angick riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. De fann ingen förseelse och ingen orätt hos honom. Då sade männen: "Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan." Därefter fick furstarna och satraperna bråttom att komma in till kungen, och de sade till honom: "Må du leva för evigt, konung Darejaves! Alla rikets furstar, landshövdingar och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde antas och ett påbud utfärdas, att vem som helst som under trettio dagar ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. Utfärda därför, o konung, ett påbud om detta och låt en skrivelse sättas upp, som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas." I enlighet med detta lät då kung Darejaves sätta upp ett skriftligt påbud. Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra.

Daniel 6:1-10 Karl XII 1873 (SK73)

Och Darios syntes godt vara, att han skulle sätta öfver hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar. Öfver dessa satte han tre Förstar; den ene var Daniel, hvilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att Konungen dess mindre bekymmer hafva skulle. Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar vidt öfver; ty en hög ande var i honom; derföre tänkte Konungen att sätta honom öfver hela riket. Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket vore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han var trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde. Då sade männerne: Vi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst. Då kommo de Förstar och landshöfdingar tillhopa inför Konungen, och sade till honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefva. De Förstar i rikena, herrarna, landshöfdingarna, Rådet och ämbetsmännerna, hafva alle betänkt, att man skall låta utgå en Konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i tretio dagar någon ting vill bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig, Konung allena, han skall varda kastad för lejon uti gropena. Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfverträda djerfves. Alltså underskref sig Konungen Darios. Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifvet var, gick han upp i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öppna fenster emot Jerusalem; der föll han tre resor om dagen på sin knä, bad, lofvade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra.

Daniel 6:1-10 Svenska 1917 (SVEN)

Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket. Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen icke lede något men. Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom över hela riket. Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom. Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.» Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!Dan. 2, Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan återkallas.»Est. 1, I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en skrivelse och utfärda ett förbud. Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.1 Kon. 8,44

Daniel 6:1-10 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Darejavesh fann det lämpligt att sätta hundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i riket. Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dem skulle satraperna avlägga räkenskap så att kungen inte skulle lida någon förlust. Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en ande utan like, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket. Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som gällde riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. Det fanns varken försumlighet eller ohederlighet hos honom. Då sade männen: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.” Därefter skyndade furstarna och satraperna i väg till kungen och sade till honom: ”Må du leva för evigt, kung Darejavesh! Rikets alla furstar, guvernörer och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att det bör antas en kunglig förordning och utfärdas ett påbud: Den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen. Så utfärda nu, o konung, ett påbud och sätt upp en skrivelse som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” Kung Darejavesh gjorde så och lät sätta upp ett skriftligt påbud. Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.

Daniel 6:1-10 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Dareios (Darejavesh) ansåg att det var en bra idé att utse 120 satraper (ordagrant ”landets beskyddare”) som skulle finnas i hela riket. Över dem satte han tre ministrar, varav Daniel var en av dem. [Troligtvis ansvarade ministrarna för 40 satraper var.] Satraperna skulle rapportera till dessa tre ministrar så att kungen inte led någon förlust. [Det medo-persiska riket expanderar och kungen tillsätter ledare och en ny administration för att behålla nyligen intagna områden och säkra att de betalar skatt. Ordet ”förlust” används i Esra 4:13 om skatt, tull och vägavgifter. Det var inte ovanligt med korruption på alla nivåer. Tulltjänstemän och administratörer tog ofta ut högre avgifter än bestämt och lät överskottet gå in i sin egen ficka.] Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se Dan 5:12). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket. [Daniel hade hög moral, han följde Guds undervisning och var ärlig och trofast. Daniel hade också lång erfarenhet av att arbeta som administratör för Babylon, han hade tjänat närmare 40 år under Nebukadnessar, se Dan 2:48. Daniels tilltänkta befordran skapade avundsjuka, se Jak 3:16. Här fanns en tidigare judisk slav som tjänat i det besegrade babyloniska riket som skulle bli deras överordnade!] Då försökte de andra [två] ministrarna och [en grupp av] satraperna att hitta något att anklaga Daniel för i hans tjänsteutövning (i det som gällde riket). De kunde dock inte hitta någonting som var orätt [något ämbetsbrott] eller någon korruption (moraliskt fel), eftersom han var trofast (hade hög moral och integritet) fanns det ingen försummelse (slarv) eller korruption (moraliskt orätt). Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?” [Daniel var nu i 80-årsåldern. Det har gått en relativt kort tid sedan den nya administrationen tagit över i Babylon. Daniels tro på Israels Gud var troligen fortfarande obekant för kungen. Dock genomsyrade tron både Daniels privat- och arbetsliv. Han var lojal, hederlig och hade god arbetsmoral.] Så ministrarna och satraperna kom som en grupp (otåligt, enade i en konspiration, stormade in) till kungen och sa: ”Kung Dareios, lev för evigt! Alla rikets ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare (militära ledare) har enats om en kunglig förordning (lag) som borde utfärdas: ’Den som under de kommande 30 dagarna gör en förfrågan (ber) till någon annan gud eller människa än dig, konungen, ska kastas i lejongropen.’ [Ordet för grupp kan även betyda storma eller rycka fram. Det beskriver den stämning och bakomliggande brådska som fanns i denna samling. Gruppen leddes av de två ministrarna och säkert några representanter från de andra grupperna. De fick det att låta som att de förankrat förslaget hos alla. Något som var en lögn eftersom Daniel inte var med på detta.] Utfärda ett sådant påbud nu, o konung, och signera det [dokumentet] så det enligt Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” [Dareios har just besegrat Babylon. Han kommer från ett annat land och kultur och behöver ena riket. Det är många beslut som ska fattas på kort tid och detta låter som en bra idé. I det babyloniska riket stod kungen över lagen, även i det medo-persiska riket stod kungen under lagen, se Est 1:198:8. Något som även stämmer med Nebukadnessars dröm med statyn. Han var huvudet av guld och det efterföljande – bröstet och armarna av silver – var ett svagare rike, se Dan 2:32-39. En anledning till att lagen inte kunde ändras var att perserna betraktade sina kungar som gudar – de var Ormudz avbild, en forniransk himmelsgud. Om kungen ändrade sig var han inte en gud. Det finns flera exempel från historien på denna sed. En grekisk historiker beskriver hur Darios III låter en man bli dödad, trots att han visste att han var oskyldig. Det var ett kungligt beslut som inte gick att ändra.] Därför lät kung Dareios sätta upp ett skriftligt påbud (signerade han dokumentet med förordningen). Även efter att Daniel fått reda på att den nya lagen var uppsatt (signerad och börjat gälla), gick han till sitt hus där han hade ett rum på taket med fönster som var öppna i riktning mot Jerusalem. [I riktning mot väster från Babylon.] Där böjde han knä tre gånger om dagen och tackade sin Gud på samma sätt som han alltid gjort.