Daniel 6:1-10

Darejaves fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde. Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att kungen inte led någon skada. Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket. Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som angick riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. De fann ingen förseelse och ingen orätt hos honom. Då sade männen: "Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan." Därefter fick furstarna och satraperna bråttom att komma in till kungen, och de sade till honom: "Må du leva för evigt, konung Darejaves! Alla rikets furstar, landshövdingar och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde antas och ett påbud utfärdas, att vem som helst som under trettio dagar ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. Utfärda därför, o konung, ett påbud om detta och låt en skrivelse sättas upp, som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas." I enlighet med detta lät då kung Darejaves sätta upp ett skriftligt påbud. Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra.