Apostlagärningarna 5:17-42
Apostlagärningarna 5:17-42 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga sadduceernas parti, uppfylldes av avund och grep apostlarna och satte dem i fängelse. Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv." När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade. Då översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. Men när tjänarna kom fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: "Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men då vi öppnade fann vi ingen därinne." När ledaren för tempelvakten tillsammans med översteprästerna fick höra det, blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. Men då kom någon och sade till dem: "Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket." Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem och sade: "Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss." Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom." När rådsmedlemmarna hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. Men en farisé i Stora rådet, en laglärare som hette Gamaliel och som var aktad av allt folket, reste sig och begärde att man för en kort stund skulle föra ut männen. Sedan sade han till dem: "Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något, och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud." De lät sig övertygas, kallade in apostlarna, lät piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.
Apostlagärningarna 5:17-42 Nya Levande Bibeln (BSV)
Översteprästen och hans anhängare, som var saddukeer, blev mycket avundsjuka när de såg allt som Jesus sändebud gjorde. Därför lät de arrestera dem och sätta dem i fängelse. Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och släppte ut sändebuden, och han sa till dem: "Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv." Under tiden kallade översteprästen och hans närmaste män samman det judiska rådet, det vill säga alla de religiösa och politiska ledarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta sändebuden. Men när tjänarna kom till fängelset, fanns sändebuden inte där. Männen återvände då till rådet och rapporterade: "Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där." När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. Men i samma stund kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket. Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda att bli ihjälslagna av folket. När sändebuden sedan ställts inför det judiska rådet, började översteprästen förhöra dem och sa: "Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa om den där mannen, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!" Men Petrus och de andra sändebuden svarade: "Det är viktigare att lyda Gud än att lyda människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda, efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. Ja, Gud har upphöjt honom och satt honom på sin högra sida för att han ska regera. Han har gjort honom till en härskare, som räddade oss genom att ta straffet för vår synd, så att Israels folk kan vända om till Gud och få förlåtelse. Vi har själva sett detta hända och kan intyga att det är sant, och det kan också Guds heliga Ande, som han ger till alla som lyder honom." När medlemmarna i rådet hörde detta blev de ursinniga och ville döda sändebuden. Men då ingrep en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att sändebuden skulle föras ut ur rådssalen en stund. Sedan vände han sig till sina kollegor och sa: "Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! Upprorsmakare kommer och går. För ett tag sedan var det en viss Theudas, som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske 400 personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna till olika platser och rörelsen dog ut. Vid tiden för skatteregistreringen, kom sedan Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad, och alla hans efterföljare skingrades. Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om det som de håller på med bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!" Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, och de kallade in sändebuden och nöjde sig med att låta dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa om Jesus och lät dem gå. Men sändebuden lämnade rådssalen, lyckliga över att Gud hade ansett dem värdiga att förnedras på grund av sin tro på Jesus. Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida det glada budskapet om att Jesus är Messias, den utlovade kungen.
Apostlagärningarna 5:17-42 Karl XII 1873 (SK73)
Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit; Och togo fatt på Apostlarna, och satte dem uti allmänneligit fängelse. Men Herrans Ängel lät dörrena upp på fångahuset om nattena, och hade dem ut, och sade: Går, och står i templet, och säger folkena all de ord, som detta lifvet tillhöra. Då de detta hört hade, gingo de bittida om morgonen i templet, och begynte till att lära. Då kom den öfverste Presten, och de med honom voro, och kallade Rådet tillhopa, och alle de äldsta ibland Israels barn; och sände till fångahuset, att de skulle hemta dem. Då tjenarena kommo, och funno dem icke i fångahuset, kommo de igen, och bådade dem; Sägande: Fångahuset funne vi ju granneliga igenläst, och väktarena ståndande utanför dörrene; men då vi uppläste, funno vi der ingen. Då öfverste Presten, och templets föreståndare, och andre öfverste Presterna hörde detta talet, begynte de varda tvehågse om dem, hvad deraf varda ville. Då kom en, och bådade dem: Si, de män, som I insatt haden i fångahuset, de äro i templet, stå och lära folket. Då gick föreståndaren med tjenarena, och hade dem fram utan våld; ty de räddes för folket, att de skulle stena dem. Och då de hade ledt dem dit, hade de dem fram för Rådet; och den öfverste Presten frågade dem, Sägandes: Hafve vi icke en tid och annan budit eder, att I icke skullen lära i detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt Jerusalem med edar lärdom, och viljen draga öfver oss denna mansens blod. Då svarade Petrus, och Apostlarna, och sade: Man måste mer lyda Gud, än menniskor. Våra fäders Gud hafver uppväckt Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt på träd. Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse. Och vi äro honom för vittne till det vi sågom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro. Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte dräpa dem. Då stod en Pharisee upp i Rådet, benämnd Gamaliel, en lagkloker, den ibland allt folket mycket afhållen var, och bad att Apostlarna skulle som snarast gå afsides ut; Och sade till dem: I män af Israel, ser till hvad I gören med dessa män. För dessa dagar hof Theudas sig upp, sägandes sig någon vara, honom föll en hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt ihjälslagen, och alle de, som trodde honom, vordo förskingrade, och kommo till intet. Efter honom hof Judas sig upp af Galileen, i de dagar då beskattningen skedde; han afvände mycket folk efter sig; han blef ock borto, och alle de som honom lydt hade, vordo förskingrade. Och nu säger jag eder: Kommer intet vid dessa männerna, utan låter dem betämma; ty är detta råd eller verk af menniskor, så varder det väl omintet; Men är det af Gudi, så kunnen I icke Slå det neder, såframt I viljen icke finnas strida emot Gud. Då föllo de alle intill hans råd; och kallade Apostlarna, läto hudflänga dem, och bödo dem, att de icke skulle tala i Jesu Namn; och läto gå dem. Men de gingo med fröjd ifrå Rådet, att de voro värdige lida smälek för hans Namns skull; Och höllo hvar dag uppå, utan återvändo, att lära och predika Evangelium om Jesu Christo, uti templet, och i all hus.
Apostlagärningarna 5:17-42 Svenska 1917 (SVEN)
Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte. Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.» När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem. Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.» När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta. Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.» Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket. Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.» Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.» När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem. Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.» Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå. Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
Apostlagärningarna 5:17-42 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade: "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv!" När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa. När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna. Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: "Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!" Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom." När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De lät sig övertygas. När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.
Apostlagärningarna 5:17-42 nuBibeln (NUB)
Översteprästen och hans anhängare som var saddukeer blev mycket avundsjuka och lät arrestera apostlarna och sätta dem i fängelse. Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och förde ut dem och sa: ”Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv.” De lydde och tidigt på morgonen gick de till templet och började undervisa. När översteprästen och hans närmaste män kom, kallade de samman det judiska rådet, alla beslutsfattarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta apostlarna. Men när tjänarna kom till fängelset, kunde de inte hitta dem där. Männen återvände då och rapporterade: ”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.” När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. Men då kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket. Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda för att bli stenade av folket. När apostlarna hämtats och ställts inför rådet, började översteprästen förhöra dem: ”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa i det namnet och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!” Men Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. Honom har Gud upphöjt med sin makt och gjort honom till en härskare och frälsare, så att Israel kan vända om och få förlåtelse för sina synder. Vi kan själva vittna om detta och det kan också den heliga Anden som han har gett till dem som lyder honom.” När medlemmarna i rådet hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. Men då ingrep en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att apostlarna skulle föras ut en stund. Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! För ett tag sedan var det Theudas som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske fyrahundra personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna åt olika håll och rörelsen dog ut. Därefter vid tiden för skattskrivningen, kom Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad och alla hans efterföljare skingrades. Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om detta bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!” Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, kallade in apostlarna och lät dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa i Jesus namn och lät dem gå. Men apostlarna lämnade rådssalen, glada över att de hade ansetts värdiga att förnedras på grund av Namnet. Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida evangeliet om att Jesus är Messias.
Apostlagärningarna 5:17-42 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Översteprästen [antagligen Hannas, se Apg 4:6] tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka. [Ordet zelos beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.] De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva ”allmänt häkte”, eller att de ”öppet”, inför allt folket, häktades.] Men en Herrens ängel öppnade på natten dörrarna till fängelset. [Om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas, öppnades både de inre och yttre dörrarna, se Apg 12:10.] Ängeln förde ut dem och sa: ”Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv.” [Livet i Jesus!] När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa. När översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels söners (barns) hela äldsteråd [Sanhedrin], och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ”Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne.” När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vart allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18-1916:27-28.] Då kom någon och berättade för dem: ”Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!” Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. [Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!] När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet [Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande]. Översteprästen började förhöra dem, och sa: ”Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra den mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död).” Då svarade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade. Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste (pionjär, upphovsman, den förste – gr. archegos) och frälsare (räddare, befriare) för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom.” När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem. Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en Torah-lärare (gr. nomo-didaskalos, ”laglärd”, se Luk 5:17) som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.] Sedan sa han till dem [det samlade rådet]: ”Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.] [Exempel 1:] För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. [Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.] [Exempel 2:] Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom, men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. [Detta syftar på en senare skattskrivning efter den som skedde kring Jesu födelse, se Luk 2:2. Den judiska historieskrivaren Josefus omnämner en skattskrivning i Judéen 6-7 e.Kr. som provocerade seloterna i Galileen till ett uppror som brutalt slogs ner av romarna.] Så nu i detta fall [med apostlarna och den här nya rörelsen] säger jag [Gamaliel] er: Håll er borta från dessa män. Släpp dem fria! För om detta bara är mänskligt påhitt och aktivitet (entusiasm) blir det inget av det, men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.” De blev övertygade av honom. När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.] Både [öppet] i tempelområdet och [enskilt] i hemmen (från hus till hus) undervisade och förkunnade (evangeliserade) de dagligen (dag efter dag) att Jesus är den Smorde (Messias).
Apostlagärningarna 5:17-42 Bibel 2000 (B2000)
Då ingrep översteprästen och alla hans närmaste män, det vill säga saddukeernas parti. Upptända av trosnit grep de apostlarna och satte dem i stadshäktet. Men på natten öppnade en ängel från Herren fängelsets dörrar och förde ut apostlarna och sade: »Gå och ställ er i templet och låt folket höra allt om detta nya liv.« De lydde och gick tidigt på morgonen till templet och undervisade. När översteprästen och hans närmaste män kom dit kallade de samman rådet, alltså hela den beslutande församlingen i Israel, och skickade sedan bud till fängelset för att hämta apostlarna. Men när tjänarna kom dit kunde de inte finna dem där utan vände tillbaka och rapporterade: »Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid sina dörrar, men när vi öppnade fann vi ingen där inne.« När tempelkommendanten och översteprästerna fick höra detta kunde de inte begripa vad som hade hänt med fångarna. Men så kom någon och talade om för dem att männen som de hade satt i fängelse nu stod i templet och undervisade folket. Då gick kommendanten och tjänarna bort och hämtade dem, men utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem: »Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.« Petrus och apostlarna svarade: »Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.« Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. Sedan fortsatte han: »Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.« De följde hans råd och kallade in apostlarna, förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de låtit prygla dem. Apostlarna lämnade rådet, glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull. De fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.