Apostlagärningarna 5:17-42

Översteprästen [antagligen Hannas, se Apg 4:6] tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka. [Ordet zelos beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.] De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva ”allmänt häkte”, eller att de ”öppet”, inför allt folket, häktades.] Men en Herrens ängel öppnade på natten dörrarna till fängelset. [Om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas, öppnades både de inre och yttre dörrarna, se Apg 12:10.] Ängeln förde ut dem och sa: ”Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv.” [Livet i Jesus!] När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa. När översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels söners (barns) hela äldsteråd [Sanhedrin], och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ”Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne.” När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vart allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18-1916:27-28.] Då kom någon och berättade för dem: ”Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!” Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. [Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!] När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet [Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande]. Översteprästen började förhöra dem, och sa: ”Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra den mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död).” Då svarade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade. Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste (pionjär, upphovsman, den förste – gr. archegos) och frälsare (räddare, befriare) för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom.” När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem. Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en Torah-lärare (gr. nomo-didaskalos, ”laglärd”, se Luk 5:17) som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.] Sedan sa han till dem [det samlade rådet]: ”Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.] [Exempel 1:] För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. [Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.] [Exempel 2:] Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom, men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. [Detta syftar på en senare skattskrivning efter den som skedde kring Jesu födelse, se Luk 2:2. Den judiska historieskrivaren Josefus omnämner en skattskrivning i Judéen 6-7 e.Kr. som provocerade seloterna i Galileen till ett uppror som brutalt slogs ner av romarna.] Så nu i detta fall [med apostlarna och den här nya rörelsen] säger jag [Gamaliel] er: Håll er borta från dessa män. Släpp dem fria! För om detta bara är mänskligt påhitt och aktivitet (entusiasm) blir det inget av det, men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.” De blev övertygade av honom. När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.] Både [öppet] i tempelområdet och [enskilt] i hemmen (från hus till hus) undervisade och förkunnade (evangeliserade) de dagligen (dag efter dag) att Jesus är den Smorde (Messias).