Romarbrevet 10:1-15

Syskon, jag önskar av hela hjärtat, och jag ber ständigt till Gud, att Israels folk ska bli räddat. Jag kan vittna om hur ivrigt de tjänar Gud, men de saknar insikt. De förstår inte den rättfärdighet som kommer från Gud, utan fortsätter att vidhålla sin egen. De har inte underordnat sig Guds rättfärdighet. Kristus är slutet på lagen, för att var och en som tror ska kunna bli rättfärdig. När det gäller den rättfärdighet som lagen ger, skriver Mose: ”Den som håller buden ska leva genom dem.” Men den rättfärdighet som kommer av tro säger: ”Du behöver inte fråga i ditt hjärta: Vem ska fara upp till himlen?” (det vill säga, för att hämta ner Kristus). Eller: ”Vem ska fara ner i avgrunden?” (det vill säga, för att hämta tillbaka Kristus från de döda). Men vad säger den då? ”Ordet är nära dig. Det finns i ditt hjärta och på dina läppar” (det vill säga, det budskap om tron som vi förkunnar). Om du alltså öppet bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du räddad. Det är hjärtats tro som leder till rättfärdighet, och den öppna bekännelsen som räddar. Skriften säger ju: ”Ingen som tror på honom ska stå där med skam.” Detta gäller för både judar och greker, för alla har samma Herre. Han ger generöst av sitt goda till alla som åkallar honom, för ”var och en som åkallar Herrens namn ska bli räddad”. Men hur ska de kunna åkalla honom som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på någon som de inte har hört om? Hur ska de höra om ingen förkunnar? Hur kan någon förkunna om han inte är utsänd? Det står skrivet: ”Hur ljuvliga är inte stegen av dem som bär bud om goda ting!”