Josua 22
22
Stammarna i öster bygger ett altare
1Josua sammankallade Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam 2och sa till dem: ”Ni har gjort allt vad Herrens tjänare Mose befallde er och ni har följt varje order jag gett er. 3Under hela denna långa tid har ni inte övergett era bröder utan hållit vad Herren, er Gud, befallt er i sina bud. 4Nu har Herren, er Gud, låtit era bröder få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått som egendom av Herrens tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan. 5Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar och den lag Herrens tjänare Mose gav er. Älska Herren, vandra hans vägar och lyd alla hans bud! Håll fast vid honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ#22:5 Hjärta och själ innebär att både känslan och förståndet, människans hela väsen, ska vara med.!”
6Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem.
7Mose hade gett ena halvan av Manasses stam landet Bashan, medan den andra halvan av stammen hade Josua gett land åt på västra sidan av Jordan. När Josua nu välsignade de hemvändande trupperna, 8sa han till dem: ”Återvänd nu hem med de rikedomar ni fått och mängder av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder. Dela bytet ni tagit från fienden med era bröder.”
9Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan och återvände till sitt hemland Gilead, den egendom de tagit i besittning enligt Herrens befallning genom Mose. 10Men när de kom till Gelilot vid Jordanfloden i Kanaan, byggde de där ett stort ansenligt altare.
11När de övriga israeliterna fick höra att de byggt ett altare#22:11 Herren hade sagt att ingen fick offra på någon annan plats än den som han själv valde ut. i Gelilot vid Jordan vid den kanaaneiska gränsen på israeliternas område, 12drog hela menigheten samman en armé i Shilo och förberedde krig mot dem. 13Först skickade man emellertid iväg Pinechas, prästen Elasars son, till Gilead till Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam. 14Med honom fanns tio ledare från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer. 15När de kommit in i Gileads land, sa de till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam:
16”Hela Herrens församling#22:16 Herrens församling är detsamma som Israels folk. vill veta varför ni gör uppror mot Israels Gud och vänder er bort från Herren genom att bygga ett altare. 17Var det inte nog med att vi syndade vid Pegor?#22:17,18 I Pegor hade folket börjat delta i fruktbarhetsriter inför den moabitiske guden Baal-Pegor. Se 4 Mos 25. Var inte denna synd som vi ännu inte blivit renade från, trots alla plågor som drabbat Herrens församling, tillräckligt stor? 18Ska ni nu göra uppror mot Herren igen? Om ni reser er upp mot Herren idag, kommer han att straffa hela Israels menighet imorgon. 19Om ert eget land är orent, då kan ni komma över till oss och slå er ner här på vår sida av floden där Herren bor bland oss i sitt tält. Men sätt er inte upp mot Herren och dra inte skuld över oss andra genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till Herren, vår Gud! 20Straffades inte hela den israelitiska menigheten den gången när Akan, Serachs ättling, hade stulit av det som var vigt åt förintelse? Fler än han fick sätta livet till på grund av hans synd!#22:20 Se Jos 7.”
21Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: 22”Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot Herren, så rädda oss inte i dag! 23Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må Herren själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! 24Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? 25Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta Herren. 26Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, 27utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i Herren’. 28Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’
29Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför Herrens, vår Guds, boning som ska användas till detta.”
30När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen.
31Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren som vi trodde. Ni har räddat Israel från Herrens straff.”
32Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. 33Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land.
34Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att Herren är Gud.”
Nu markerat:
Josua 22: NUB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Copyright © 2015 av Biblica, Inc.®
Utgiven med tillstånd från Biblica, Inc.® Alla rättigheter förbehållna över hela världen.