Hosea 11:1-11

När Israel var ung älskade jag honom, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag har kallat på dem, desto längre bort har de gått från mig. De offrar till baalsgudar och tänder rökelse till avgudar. Ändå är det jag som lärde Efraim gå och bar dem i mina armar. Men de insåg inte att jag helade dem. Jag ledde dem med mänskliga band, med kärlekens band. Jag var för dem som en som lyfter av oket över deras nackar, och jag böjde mig ner för att ge dem mat. Ska de inte vända tillbaka till Egypten? Ska inte Assyrien härska över dem, eftersom de vägrar att vända tillbaka till mig? Svärdet ska svingas över deras städer, förgöra deras bommar och göra slut på deras onda planer. Mitt folk har bestämt sig för att vända sig bort från mig, och även om de ropar till den Högste, är det ingen som upphöjer honom. Men hur skulle jag kunna lämna dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma, låta det gå med dig som med Sevojim? Mitt hjärta vänder sig inom mig, all min medkänsla väcks upp. Jag vill inte ge utlopp för min brinnande vrede. Jag vill inte vända mig för att förgöra Efraim. För jag är Gud och inte en människa, den Helige ibland er, och jag kommer inte med vrede. De ska följa HERREN, och han ska ryta som ett lejon. När han ryter, kommer hans barn bävande västerifrån. Likt fåglar kommer de bävande från Egypten, ja, som duvor från Assyrien. Jag ska låta dem återvända hem igen, säger HERREN.”