Hebreerbrevet 12:1-12

När vi nu har en sådan sky av vittnen runt omkring, låt oss kasta av allt som hindrar, all synd som vill gripa tag i oss, och med uthållighet springa mot målet. Låt oss fästa blicken på Jesus, som är upphovet till vår tro och som också fullkomnar den. Han såg fram emot den glädje som väntade honom, uthärdade korset utan att bry sig om dess skam och sitter nu på den högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som själv fick stå ut med så mycket fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp. Ännu har ni ju inte låtit ert blod flöda i kampen mot synden. Ni har glömt den uppmaning som getts er som söner: ”Min son, förakta inte Herrens fostran. Tappa inte modet, när han tillrättavisar dig. Herren fostrar var och en som han älskar, han tuktar varje son som han har kär.” Håll ut i lidandet som ni får gå igenom. Det är för er fostran. Gud behandlar er som sina söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? Om ni inte blir uppfostrade, som alla andra, då är ni inga äkta barn, inga riktiga söner. Våra biologiska fäder uppfostrade oss, och vi respekterade dem. Har vi då inte ännu större anledning att underordna oss andarnas Fader, så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss under några korta år, och de gjorde så gott de kunde. Men han fostrar oss för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. All fostran känns mer smärtsam än glädjande för stunden. Men för den som övas genom den resulterar den till slut i frid och rättfärdighet. Styrk därför era kraftlösa händer och svaga knän.