2 Moseboken 16:1-18

De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. De sa: ”Tänk om HERREN hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.” Då sa HERREN till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.” Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var HERREN som förde er ut ur Egypten, och i morgon ska ni få se HERRENS härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” Mose sa vidare: ”HERREN ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot HERREN.” Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför HERREN, eftersom han har hört deras klagan.” Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig HERRENS härlighet i molnet. HERREN talade till Mose: ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är HERREN, er Gud.’ ” Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt, som liknade rimfrost på marken. När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var. Mose svarade: ”Det är den mat som HERREN har gett er att äta. HERREN har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått per person.” Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.