Var det inte du, vår Gud, som drev ut invånarna här i landet för ditt folk Israel? Gav inte du det här landet åt din vän Abrahams ättlingar för evigt? De bosatte sig där och byggde en helgedom åt ditt namn och sa: ’Om olycka, krig, pest eller hungersnöd drabbar oss, kan vi stå här framför detta tempel och inför dig, vars namn templet bär, och ropa till dig i vår förtvivlan. Då ska du höra oss och rädda oss.’
Se nu, folk från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, genom vilkas land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, så de gick runt och utrotade dem inte, se nu hur de lönar oss! De har kommit för att driva ut oss ur den egendom som du har gett oss. O vår Gud, tänker du inte döma dem? Vi står maktlösa mot denna väldiga armé som har kommit emot oss. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig.”
Alla judéer stod där inför HERREN med hela sina familjer, sina hustrur och barn. Då kom HERRENS Ande över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja, en ättling till Asaf, där han stod mitt i församlingen.
”Hör på mig, allt folk i Juda och ni som bor i Jerusalem och du, kung Joshafat!” sa han. ”Så säger HERREN till er: ’Var inte rädda och bli inte förskräckta över denna väldiga armé! Striden är inte er utan Guds. Gå till anfall mot dem i morgon! De är på väg upp vid Sisbranten, och ni kommer att möta dem vid slutet av bäckravinen invid Jeruels öken. Men det är inte ni som ska strida. Inta era ställningar och stå stilla och se hur HERREN räddar er, Juda och Jerusalem! Var inte rädda och missmodiga! Gå dit ut i morgon och möt dem, för HERREN är med er!’ ”
Då föll kung Joshafat ner på marken med ansiktet mot jorden, och allt folk i Juda och Jerusalem kastade sig ner och tillbad HERREN. Sedan reste sig leviterna av Kehats och Korachs släkter upp och prisade och tackade HERREN, Israels Gud, med hög röst.
Tidigt följande morgon drog de ut i Tekoas öken. Inför uppbrottet steg Joshafat fram och talade till dem: ”Lyssna här till mig, Juda och ni som bor i Jerusalem! Tro på HERREN, er Gud, så ska ni bestå! Tro på hans profeter, så ska det gå er väl.”
Efter att ha rådgjort med folket, utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa HERREN, medan de drog ut framför armén och sjunga:
”Tacka HERREN,
för hans nåd varar för evigt.”
När de började sjunga och lovprisa, lät HERREN ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, som dragit ut mot Juda, och de blev slagna. Ammoniterna och moabiterna vände sig mot män från Seirs bergsbygd för att förinta dem och utplåna dem allesammans, och när de gjort slut på dem, hjälptes de åt med att förgöra varandra.
När judéerna kom fram till det vakttorn som vette mot öknen och blickade mot den stora armén, såg de bara döda kroppar ligga på marken; inte en enda hade undkommit.
Joshafat och hans folk gick sedan ut för att ta byte, och de fann där mängder av gods, kläder och värdefulla föremål, mer än de kunde bära. Det var så mycket att det tog dem tre dagar att få med sig allt. Den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att prisa HERREN. Därför heter platsen än idag Lovsångsdalen.
Sedan återvände alla män från Juda till Jerusalem, med Joshafat i spetsen, glada, eftersom HERREN gett dem glädje över deras fiender. De kom till Jerusalem med harpor, lyror och trumpeter och gick fram till HERRENS hus.
Fruktan för Gud kom över alla riken när de hörde att HERREN själv hade stridit mot Israels fiender. Och nu blev det lugn och ro i Joshafats rike, för Gud hade gett honom fred på alla sidor.
Bibelappen
Bibelappen för barn
