Sefanja 2
2
1Församler eder, och kommer hit, I obehageliga folk; 2Förr än domen utgår, så att I om dagen bortryken såsom ett stoft, förr än Herrans grymma vrede öfver eder kommer, förr än Herrans vredes dag öfver eder kommer; 3Söker Herran, alle I elände i landena, I som hans rätter hållen; söker rättfärdighetena, söker ödmjukhetena; på det att I på Herrans vredes dag mågen beskyddade varda. 4Ty Gaza måste öfvergifven varda, och Askelon förödd; Asdod skall om middagen förjagad varda, och Ekron utrotad varda. 5Ve dem som bo nedre vid hafvet, de krigare. Herrans ord skall komma öfver eder. Du Canaan, de Philisteers land, jag skall förgöra dig, så att der ingen mer bo skall. 6Der skola nedre vid hafvet vara alltsammans herdahus, och fårahus. 7Och det samma skall varda dem qvarlefdom af Juda hus till del, att de deruppå beta skola. Om aftonen skola de lägra sig uti Askelons husom, då nu Herren deras Gud dem återsökt, och deras fängelse vänd hafver. 8Jag hafver hört Moabs hädelse, och Ammons barnas försmädelse, der de med hafva försmädat mitt folk, och berömt sig öfver deras gränsor. 9Nu väl, så sant som jag lefver, säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Moab skall varda lika som Sodom, och Ammons barn lika som Gomorra; ja, lika som en nässlebuske, och en saltgrufva, och ett evigt öde; de qvarlefde af mitt folk skola beröfva dem, och de öfverblefne af mitt folk skola ärfva dem. 10Det skall vederfaras dem för deras högfärd, att de hafva försmädat Herrans Zebaoths folk, och berömt sig öfver dem. 11Förskräckelig skall Herren vara öfver dem; ty han skall förlägga alla gudar på jordene; och alla öar ibland Hedningarna skola tillbedja honom, hvar och en i sitt rum. 12Ock skolen I Ethiopier genom mitt svärd slagne varda. 13Och han skall sträcka sina hand norrut, och förgöra Assur; han skall göra Nineve öde, torrt, såsom en öken; 14Så att sig deruti lägra skola allahanda djur ibland Hedningarna; och rördrommar och ufvar skola bo på deras torn, och skola sjunga i vigskården, och korpar på bjelkomen; ty cedrebräden skola afrifne varda. 15Denne är den lustige staden, den så säker bodde, och sade i sitt hjerta: Jag äret, och ingen annan. Huru är han så öde vorden, så att djuren bo derinne; och hvilken som der framom går, han hvisslar till honom, och slår med handene öfver honom?
Nu markerat:
Sefanja 2: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in