Psaltaren 90
90
1En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte. 2Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet; 3Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn. 4Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt. 5Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar; 6Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas. 7Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste. 8Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte. 9Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal. 10Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort. 11Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet? 12Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda. 13Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig. 14Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar. 15Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve. 16Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom. 17Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Nu markerat:
Psaltaren 90: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in