Psaltaren 73
73
1En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver. 2Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit. 3Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick. 4Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats. 5De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade. 6Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt. 7De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster. 8De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga. 9Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene. 10Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest; 11Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem? 12Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike. 13Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår; 14Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene? 15Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva. 16Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt; 17Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända. 18Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund. 19Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse. 20Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt. 21Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar; 22Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig. 23Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand. 24Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro. 25När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet. 26Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del. 27Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva. 28Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Nu markerat:
Psaltaren 73: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in