Psaltaren 22:2-19

Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran. Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet. Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof. Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut. Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam. Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse. Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet: Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom. Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg. På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif. Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare. Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig. De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon. Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax. Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft. Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat. Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig. De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

Gratis läsplaner och andakter relaterade till Psaltaren 22:2-19