Psaltaren 22:2-19

Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Jag ropar och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen men du svarar inte, och om natten men får ingen ro. Ändå är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade och du befriade dem. Till dig ropade de och fick hjälp, de förtröstade på dig och behövde inte skämmas. Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de grimaserar och skakar på huvudet: "Anförtro dig åt HERREN! Han får befria och rädda honom, han älskar ju honom." Det var du som drog mig ut ur moderlivet, du gjorde mig trygg vid min mors bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, från moderlivet är du min Gud. Var inte långt ifrån mig, för nöden är nära och ingen hjälpare finns. Tjurar i mängd omger mig, Bashans oxar omringar mig. Som rovlystna, rytande lejon spärrar de upp sitt gap mot mig. Jag rinner bort som vatten, alla mina leder har skilts åt. Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre. Min kraft är uttorkad som en krukskärva, min tunga fastnar i gommen. Du lägger mig i dödens stoft. Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, de har genomborrat mina händer och fötter. Jag kan räkna alla mina ben, de ser på mig, de stirrar. De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.

Gratis läsplaner och andakter relaterade till Psaltaren 22:2-19