Lukas 22

1Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas. 2Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket. 3Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf. 4Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer. 5Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar. 6Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller. 7Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet. 8Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte. 9Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det? 10Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han ingår; 11Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar? 12Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till. 13De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet. 14Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom. 15Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider. 16Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike. 17Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan; 18Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer. 19Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse; 20Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder. 21Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet. 22Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder. 23Och de begynte fråga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle. 24Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst. 25Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar; 26Men I icke så; utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare. 27Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar. 28Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser. 29Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig; 30Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter. 31Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete; 32Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder. 33Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden. 34Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig. 35Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet. 36Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd. 37Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända. 38Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog. 39Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet. 40Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse. 41Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad, 42Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din. 43Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom. 44Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden. 45Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse; 46Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse. 47Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom. 48Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande? 49Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds? 50Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra. 51Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom. 52Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar; 53Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt. 54Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter. 55Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem. 56Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom. 57Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet. 58Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke. 59Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man. 60Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen. 61Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig. 62Och Petrus gick ut, och gret bitterliga. 63Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom; 64Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog? 65Och mycken annor förhädelse sade de till honom. 66Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Råd, 67Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet; 68Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig. 69Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand. 70Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är. 71Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.

Nu markerat:

Lukas 22: SK73

Märk

Dela

Kopiera