Job 9
9
1Job svarade och sade: 2Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud. 3Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende. 4Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom? 5Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar. 6Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva. 7Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna. 8Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar. 9Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut. 10Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är. 11Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker. 12Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du? 13Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar. 14Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom? 15Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före. 16Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst. 17Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak. 18Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse. 19Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig? 20Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan. 21Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva. 22Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga. 23När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse. 24Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara. 25Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett. 26De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten. 27När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig; 28Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig. 29Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo? 30Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo; 31Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande. 32Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten. 33Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda. 34Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig; 35Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Nu markerat:
Job 9: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in