Johannes 11

1Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by. 2Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk. 3Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk. 4När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda. 5Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär. 6När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar. 7Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen. 8Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit? 9Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus. 10Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom. 11Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen. 12Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom. 13Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn. 14Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död. 15Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom. 16Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom. 17Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene. 18Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs. 19Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder. 20När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma. 21Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död. 22Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig. 23Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen. 24Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen. 25Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve; 26Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det? 27Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena. 28Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig. 29När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom. 30Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom. 31Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der. 32Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död. 33När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf; 34Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se. 35Och Jesus gret. 36Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom! 37Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död? 38Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå. 39Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn. 40Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet? 41Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig. 42Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver. 43Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut. 44Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå. 45Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde. 46Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort. 47Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken. 48Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk. 49Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet; 50Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås. 51Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket; 52Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro. 53Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom. 54Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar. 55Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig. 56Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen? 57Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.

Nu markerat:

Johannes 11: SK73

Märk

Dela

Kopiera