Jeremia 51
51
1Detta säger Herren: Si, jag skall uppväcka ett skarpt väder emot Babel, och emot hans inbyggare, som sig emot mig satt hafva. 2Jag skall sända kastare till Babel, hvilka honom kasta skola, och utsopa hans land; desse skola vara allstädes omkring honom, på hans olyckos dag. 3Ty hans skyttar skola intet kunna skjuta, och hans väpnade skola intet kunna värja sig; så skoner nu intet hans unga män, gifver all hans här till spillo; 4Så att de slagne ligga uti de Chaldeers land, och de genomstungne på hans gator. 5Ty Israel och Juda skola icke öfvergifne varda af Herranom Zebaoth, deras Gud, såsom enkor; ändock deras land hafver högeliga förbrutit sig uppå den Heliga i Israel. 6Flyr utaf Babel, på det hvar och en må undsätta sina själ, att I icke förgås uti hans ondsko; ty detta är Herrans hämndatid, och han vill betala honom. 7Den gyldene kalken i Babel, som alla verldena hafver druckna gjort, är uti Herrans hand; alle Hedningar hafva druckit af hans vin, derföre äro Hedningarna så galne vordne. 8Huru hasteliga är Babel fallen och sönderslagen; jämrer eder öfver honom; tager ock salvo till hans sår, om han tilläfventyrs måtte helad varda. 9Vi läke Babel; men han vill intet läkt varda; så låter nu fara honom, och låt oss hvar och en draga uti sitt land; ty hans straff räcker allt upp till himmelen, och sträcker sig upp till skyn. 10Herren hafver framhaft våra rättfärdighet; kommer och låter oss förtälja Herrans vår Guds verk i Zion. 11Ja, hvässer nu pilarna väl, och tillreder sköldarna. Herren hafver uppväckt Konungarnas mod i Meden; ty hans tankar stå emot Babel, att han skall förderfva honom; ty detta är Herrans hämnd, hans tempels hämnd. 12Ja, reser nu baner upp på murarna i Babel, skicker vakt, sätter väktare, beställer håll; ty Herren tänker något, och skall desslikes fullfölja det han emot Babels inbyggare talat hafver. 13Du som vill stor vatten bor, och stora rikedomar hafver, din ände är kommen, och din girighet är ute; 14Herren Zebaoth hafver svorit vid sina själ: Jag skall uppfylla dig med menniskor, likasom med gräsmatkar, de skola sjunga dig ena viso. 15Den som jordena, genom sin kraft, gjort hafver, och beredde verldenes krets genom sina vishet, och himmelen skickeliga utsträckte; 16Då han dundrar, så varder under himmelen mycket vatten, han uppdrager moln ifrå jordenes ända; han gör ljungeld i regnena, och låter vädret komma utu hemlig rum. 17Alla menniskor äro dårar med sine konst, och alle guldsmeder bestå med skam med sin beläte; ty deras beläte äro bedrägeri, och hafva intet lif. 18De äro icke annat än fåfängelighet och förförisk verk; de måste förgås, då de hemsökte varda. 19Men så är icke han, som Jacobs del är, utan han, som all ting gör, den äret, och Israel är hans arfs staf; Herren Zebaoth är hans Namn. 20Du äst min hammar och krigsvapen, genom dig skall jag slå folk och förderfva riken. 21Jag skall slå dina hästar och resenärer, jag skall sönderslå dina vagnar och deras foromän; 22Jag skall slå dina män och qvinnor; jag skall slå dina gamla och dina ynglingar; jag skall slå dräng och pigo; 23Jag skall slå din herda och hjord; jag skall slå dina åkermän och ok; jag skall slå dina Förstar och herrar. 24Ty jag vill vedergälla Babel, och allom Chaldeers inbyggarom, alla deras ondsko, som de uppå Zion bedrifvit hafva, för edor ögon, säger Herren. 25Si, jag skall till dig, du skadeliga berg, som hela verldena förderfvar, säger Herren; jag skall sträcka mina hand öfver dig, och välta dig neder af bergena, och göra ett förbrändt berg af dig; 26Att man af dig hvarken hörnstenar eller grundstenar taga kan; utan ett evigt öde skall du vara, säger Herren. 27Reser upp baner i landena, blåser med basun ibland Hedningarna, ruster Hedningarna emot honom, kaller emot honom de Konungarike Ararat, Minni och Ascenas, beställer höfvitsmän emot honom, hafver hästar fram, likasom snorrande bromser. 28Ruster Hedningarna emot honom, nämliga Konungarna af Meden, samt med deras Förstar och herrar, och allt deras väldes land. 29Och landet skall bäfva och förskräckas; förty Herrans tankar vilja fullkomnade varda emot Babel, att han gör Babels land till ett öde, der ingen uti bo skall. 30De hjeltar i Babel skola icke töra draga ut till strids, utan blifva på fästen; deras starkhet är borto, och äro vordne såsom qvinnor; hans boningar äro upptände, och hans bommar sönderbrutne. 31Här löper den ene om den andra, och det ena bådskapet möter thy andro, till att kungöra Konungenom i Babel, att hans stad vunnen är allt intill ändan; 32Och hamnarna intagna, och sjöarna utbrände, och krigsfolket blödigt vordet. 33Ty detta säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Dottren Babel är såsom en tröskeloge, när man derpå tröskar; hennes skördeand varder snart kommandes. 34NebucadNezar, Konungen i Babel, hafver uppfrätit mig, och omstört mig; han hafver gjort ett tomt käril af mig; han hafver uppslukat mig likasom en drake; han hafver fyllt sin buk af mine kräselighet; han hafver bortdrifvit mig. 35Men nu finner sig öfver Babel den arghet, som uppå mig och mitt kött bedrifven är, säger inbyggerskan i Zion; och mitt blod, öfver de inbyggare i Chaldeen, säger Jerusalem. 36Derföre säger Herren alltså: Si, jag skall uträtta dig dina sak, och hämnas dig; jag skall uttorka hans haf, och förtorka låta hans brunnar. 37Och Babel skall varda till en stenhop, och till en drakaboning, till ett vidunder, och till ett hvisslande, att der ingen uti bo skall. 38De skola allesamman ryta såsom lejon, och ropa likasom de unga lejon. 39Jag skall sätta dem med deras drickande uti hetta, och göra dem druckna, att de skola glade varda, och sofva en evig sömn, af hvilkom de aldrig uppvakna skola, säger Herren. 40Jag skall nederföra dem likasom lamb, till att slagtas, såsom vädrar och bockar. 41Huru är Sesach så vunnen, och den beprisade i allo verldene så intagen? Huru är Babel så till ett under vorden ibland Hedningarna? 42Ett haf är gånget öfver Babel, och med dess många böljor är han öfvertäckt. 43Hans städer äro öfvergifne, och till ett torrt ödeland vordne; till ett land, der ingen uti bor, och der ingen menniska uti vandrar. 44Ty jag hafver hemsökt Bel i Babel, och rifvit utu hans hals det han uppsvulgit hade, och Hedningarna skola intet mer löpa till honom; ty murarna i Babel äro också nederfallne. 45Drager derut, mitt folk; hvar och en undsätte sina själ för Herrans grymma vrede. 46Edor hjerta måtte eljest vek varda, och uppgifvas för det rykte, som man i landena höra skall; ty uti eno årena skall ett rykte gå, och sedan i andra årena också ett rykte om våld i landena, och en Förste skall vara emot den andra. 47Derföre si, den tid kommer, att jag de afgudar i Babel hemsöka skall, och deras hela land till skam varda skall, och hans slagne derinne ligga skola. 48Himmel och jord, och hvad deruti är, skola glädja sig öfver Babel, att hans förstörare nordanefter komne äro, säger Herren. 49Och lika som Babel i Israel de slagna fällt hafver, alltså skola de slagne i Babel fällde varda uti hela landena. 50Så drager nu edar väg, I som svärdet undflytt hafven, och töfver icke länge; tänker uppå Herran uti fjerran land, och låter Jerusalem ligga eder i hjertat. 51Vi vorom till skam komne, då vi den försmädelse höra måste, och skammen betäckte vår ansigte, då de främmande kommo öfver Herrans hus helgedom. 52Derföre, si, den tid kommer, säger Herren att jag hans afgudar hemsöka skall, och i hela landena skola de dödssåre sucka. 53Och om Babel uppstege i himmelen och satte sina magt uti de höga fäste, så skola dock förstörare ifrå mig komma öfver honom, säger Herren. 54Man hörer ena röst i Babel, och en stor jämmer i de Chaldeers land; 55Ty Herren förderfvar Babel; han förderfvar honom med så stort skri och rumor, att hans böljor fräsa likasom stor vatten. 56Ty förstöraren är kommen öfver Babel, hans hjeltar varda grepne, deras bågar varda sönderbrutne; ty hämndenes Gud, Herren, betalar honom. 57Jag skall göra hans Förstar, visa, herrar och höfvitsmän, och krigsmän druckna, så att de skola sofva en evig sömn, der de icke mer af uppvakna skola, säger Konungen, som heter Herren Zebaoth. 58Detta säger Herren Zebaoth: Murarna om den stora Babel skola undergrafne varda, och hans höga portar uppbrännas med eld, att Hedningarnas arbete skall fåfängt vara, och uppbrännas hvad folken med mödo uppbyggt hafva. 59Detta är det ord, som Propheten Jeremia befallde SeraJa, Neria sone, Mahsea sons, då han med Zedekia, Juda Konung, drog till Babel, uti fjerde årena hans rikes. Och SeraJa var en fridsam Förste. 60Och Jeremia skref all den olycko, som öfver Babel komma skulle, uti ene bok, nämliga all denna orden, som emot Babel skrifne äro. 61Och Jeremia sade till SeraJa: Då du kommer till Babel, så se till och läs alla dessa orden; 62Och säg: Herre, du hafver talat emot detta rummet, att du ville förderfva det, så att ingen skulle bo häruti, hvarken folk eller fä, utan vara till ett evigt öde. 63Och när du hafver utläsit bokena, så bind en sten dervid, och kasta henne uti Phrath; 64Och säg: Alltså skall Babel försänkt varda, och icke uppkomma igen, för den olycko, som jag skall öfver honom komma låta, utan förgås. Allt härtill hafver Jeremia talat.
Nu markerat:
Jeremia 51: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in