1 Mosebok 42
42
1Men då Jacob såg, att säd var fal i Egypten, sade han till sina söner: Hvi sen I icke till? 2Si, jag hörer, att uti Egypten är säd nog, farer der ned, och köper oss säd, att vi må lefva och icke dö. 3Så foro då tio Josephs bröder ned, att de skulle köpa säd i Egypten. 4Ty BenJamin Josephs broder lät Jacob icke fara med sina bröder, ty han sade: Honom måtte något ondt vederkomma. 5Så foro Israels barn åstad till att köpa säd med androm, som kommo med dem; ty det var ock dyr tid i Canaans lande. 6Men Joseph var rådandes i landena, och sålde säd allo folkena i landena. Då nu hans bröder kommo till honom, föllo de ned på jordene för honom på sitt ansigte. 7Och han såg uppå dem, och kände dem, och låts vara främmande emot dem, och talade skarpt med dem, och sade till dem: Hvadan kommen I? De sade: Utaf Canaans land till att köpa spisning. 8Och ändå han kände dem, så kände de dock intet honom. 9Och Joseph tänkte på drömmen, som honom hade drömt om dem, och sade till dem: I ären spejare, och ären komne till att bese, hvarest landet är öppet. 10De svarade honom: Nej, min herre, dine tjenare äro komne till att köpa spisning. 11Vi äre alle ens mans söner; vi äre redelige, och dine tjenare hafva aldrig varit spejare. 12Han sade till dem: Nej, utan I ären komne till att bese, hvarest landet är öppet. 13De svarade honom: Vi dine tjenare äre tolf bröder, ens mans söner i Canaans land; och den yngste är när vår fader, men den ene är icke mer till. 14Joseph sade till dem: Detta är det jag hafver sagt eder, spejare ären I. 15De uppå vill jag pröfva eder: Vid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre edar yngste broder kommer hit. 16Sänder en af eder bort, som hemtar hit edar broder: Men I skolen vara fångne. Så vill jag pröfva edart tal, om I faren med sanningene eller icke. Ty hvar så icke, så ären I, vid Pharaos lif, spejare. 17Och han lät dem allesamman i förvaring i tre dagar. 18Om tredje dagen sade han till dem: Viljen I lefva, så görer alltså; ty jag fruktar Gud. 19Ären I redelige, så låter en edar broder ligga bunden i edart fängelse; men I farer bort, och förer hem hvad som I köpt hafven emot hungeren; 20Och förer edar yngsta broder hit till mig, så vill jag tro edor ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så. 21Men de talade inbördes: Detta hafve vi förskyllat på vår broder, att vi såge hans själs ångest, då han bad oss, och vi ville intet höra honom; derföre kommer nu denna bedröfvelsen öfver oss. 22Ruben svarade dem, och sade: Sade jag icke eder, då jag talade: Synder icke på pilten; och I villen icke hörat? Nu varder hans blod utkrafd. 23Men de visste icke, att Joseph förstod det; ty han talade med dem med en tolk. 24Och han vände sig ifrå dem, och gret. Då han nu vände sig åter till dem, och talade med dem, tog han Simeon utaf dem, och bandt honom för deras ögon. 25Och gaf befallningen, att deras säckar skulle fyllas med mälning, och gifvas deras penningar igen, hvars i hans säck; dertill ock hvarjom sina täring på resone. Och man gjorde dem så. 26Och de lade sina varor på sina åsnar, och foro dädan. 27Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, vardt han varse sina penningar, som lågo ofvan i säckenom; 28Och sade till sina bröder: Jag hafver fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta och förskräcktes inbördes, och sade: Hvi hafver Gud gjort oss så? 29Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem vederfaret var, och sade: 30Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oss, och höll oss för landsens spejare. 31Och då vi svarade: Vi äre redelige, och hafve aldrig varit spejare; 32Utan ärom tolf bröder, vårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när vår fader i Canaans lande; 33Sade han till oss: Deruppå vill jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qvar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort: 34Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så vill jag ock gifva eder edar broder igen, och så må I bruka edart bästa i landena. 35Och då de slogo ut af säckarna, fann hvar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det var deras penningaknyte, vordo de, med deras fader, förskräckte. 36Då sade Jacob deras fader: I hafven gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin viljen I taga ifrå mig: Det går allt öfver mig. 37Ruben svarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif honom i mina hand, jag vill föra dig honom hem igen. 38Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifven: Om honom vederfores något ondt i vägen, der I resten, vorden I drifvandes min grå hår med sorg neder i grafvena.
Nu markerat:
1 Mosebok 42: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in