2 Kungaboken 2
2
1Då nu Herren ville upptaga Elia i vädret till himmelen, gick Elia och Elisa från Gilgal. 2Och Elia sade till Elisa: Käre, blif här; ty Herren hafver sändt mig till BethEl; men Elisa sade: Så sant som Herren lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de kommo ned till BethEl. 3Då gingo de Propheters söner, som i BethEl voro, ut till Elisa, och sade till honom: Vetst du ock, att Herren varder i denna dag tagandes din herra ifrå ditt hufvud? Han sade: Jag vet det ock väl; tiger man stilla. 4Och Elia sade till honom: Elisa, käre, blif här; ty Herren hafver sändt mig till Jericho. Han sade: Så sant som Herren lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de kommo till Jericho. 5Då gingo de Propheters söner, som i Jericho voro, till Elisa, och sade till honom: Vetst du ock, att Herren varder i denna dag tagandes din herra ifrå ditt hufvud? Han sade: Jag vet det ock väl; tiger man stilla. 6Och Elia sade till honom: Käre, blif här; förty Herren hafver sändt mig till Jordan. Han sade: Så sant som Herren lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de gingo både tillsamman. 7Men femtio män af Propheternas söner gingo bort, och blefvo ståndande tvärt öfver, långt ifrå dem; men de både stodo vid Jordan. 8Då tog Elia sin mantel, och svepte honom ihop, och slog i vattnet, och det delade sig på båda sidor; så att de både gingo torre derigenom. 9Och då de öfver kommo, sade Elia till Elisa: Bed hvad jag dig göra skall, förr än jag varder ifrå dig tagen. Elisa sade: Att din ande varder öfver mig, till att tala dubbelt så mycket. 10Han sade: Du hafver bedit en svår ting; dock, om du ser mig, när jag varder ifrå dig tagen, så sker det; hvar ock icke, så sker det intet. 11Och vid de gingo tillsamman och talade, si, då kom en brinnande vagn med brinnande hästar, och skiljde dem båda ifrå hvarannan; och Elia for så upp i vädret till himmelen. 12Men Elisa såg det, och ropade: Min fader, min fader, Israels vagn, och hans resenärar; och såg honom intet mer. Och han fattade sin kläder, och ref dem i tu stycker; 13Och tog upp Elia mantel, som ifrå honom fallen var, och vände om, och gick till Jordans strand; 14Och tog den samma Elia mantel, som ifrå honom fallen var, och slog i vattnet, och sade: Hvar är nu Herren, Elia Gud? och slog i vattnet; så delade det sig på båda sidor, och Elisa gick derigenom. 15Och då Propheternas söner, som i Jericho tvärsöfver voro, sågo honom, sade de: Elia ande blifver på Elisa; och gingo emot honom, och tillbådo på jordena; 16Och sade till honom: Si, ibland dina tjenare äro femtio starke män; låt dem gå och söka din herra; tilläfventyrs Herrans Ande hafver tagit honom, och kastat honom någorstäds uppå ett berg, eller någorstäds uti en dal. Han sade: Låter intet gå. 17Men de nödgade honom, tilldess han skämdes, och sade: Låter gå dem. Och de sände åstad femtio män; och de sökte honom i tre dagar, och funno honom intet; 18Och kommo åter till honom; och han blef i Jericho, och sade till dem: Sade jag icke eder, att I icke skullen gå? 19Och männerna i stadenom sade till Elisa: Si, det är godt att bo i denna staden, såsom min herre ser; men här är ondt vatten, och landet ofruktsamt. 20Han sade: Tager mig hit ett nytt kärile, och lägger salt deruti. Och de gjorde så. 21Då gick han ut till vattukällona, och kastade saltet deruti, och sade: Så säger Herren: Jag hafver gjort detta vattnet helbregda; ingen död eller ofruktsamhet skall härefter komma deraf. 22Alltså vardt vattnet helbregda allt intill denna dag, efter Elisa ord, som han talade. 23Och han gick upp till BethEl; och vid han var på vägen ditåt, kommo små piltar utaf staden, och begabbade honom, och sade till honom: Du skallote, kom upp; du skallote, kom upp. 24Och han vände sig om; och då han såg dem, bannade han dem i Herrans Namn. Då kommo två björnar utu skogenom, och refvo två och fyratio piltar ihjäl. 25Dädan gick han upp på Carmels berg, och vände sedan om dädan till Samarien igen.
Nu markerat:
2 Kungaboken 2: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in