Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
När härförare anför i Israel,
när folket villigt offrar sig
- lova HERREN!
Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!
Jag vill sjunga, till HERRENS ära vill jag sjunga,
jag vill lovsjunga HERREN,
Israels Gud.
HERRE, när du drog ut från Seir,
när du skred fram från Edoms land,
då bävade jorden,
då strömmade det från himlen,
då strömmade vatten ner från molnen.
Bergen skalv inför HERRENS ansikte,
Sinai, inför HERRENS, Israels Guds, ansikte.
I Samgars dagar, Anats sons,
i Jaels dagar låg vägarna öde.
Vandrarna måste färdas omvägar.
Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel
förrän jag, Debora, trädde fram,
trädde fram som en moder i Israel.
Man valde åt sig nya gudar,
då nådde striden fram till portarna.
Men varken sköld eller spjut
fanns att se hos de fyrtiotusen i Israel.
Mitt hjärta tillhör Israels furstar
och dem bland folket som villigt offrade sig.
Lova HERREN!
Ni som rider på vita åsninnor,
ni som sitter hemma på mattor,
och ni som vandrar på vägen, sjung!
När man under sång delar byte mellan vattenhoarna,
då lovprisar man där HERRENS rättfärdiga gärningar,
att han i rättfärdighet regerar i Israel.
Då drog HERRENS folk ner till portarna.
Vakna, vakna, Debora!
Vakna, vakna, sjung din sång!
Stå upp Barak! Tag dig fångar,
du Abinoams son!
Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare,
HERREN satte mig till anförare över hjältarna.
Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek.
Benjamin följde dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar ner
och från Sebulon män med ledarstav.
Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora.
Och liksom Isaskar gjorde också Barak,
ner i dalen skyndade man i dennes spår.
Bland Rubens ätter hölls stora rådslag.
Varför satt du kvar bland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar.
Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen?
Aser satt kvar vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
Men Sebulon var ett folk som föraktade döden,
Naftali likaså, på stridsfältets höjder.
Kungar drog fram och stred,
då stred Kanaans kungar vid Taanak, nära Megiddos vatten.
Men byte av silver vann de inte.
Från himlen fördes strid,
stjärnorna stred från sina banor mot Sisera.
Floden Kishon svepte dem bort, urtidsfloden, floden Kishon.
Gå fram, min själ, med makt!
Då stampade hästarnas hovar,
när deras tappra ryttare jagade dem framåt, framåt.
Förbanna Meros, säger HERRENS ängel,
förbanna, ja, förbanna dess inbyggare,
därför att de ej kom HERREN
till hjälp,
HERREN till hjälp bland hjältarna.
Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
keniten Hebers hustru,
välsignad framför alla kvinnor som bor i tält.
Vatten begärde han,
hon gav honom mjölk,
gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.
Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
sin högra hand efter arbetshammaren.
Med den slog hon Sisera
och krossade hans huvud,
spräckte hans tinning och genomborrade den.
Vid hennes fötter sjönk han ihop,
föll och blev liggande.
Vid hennes fötter sjönk han ihop och föll.
Där han sjönk ihop,
där föll han slagen till döds.
Ut genom fönstret skådar Siseras moder,
hon ropar ut genom gallret:
"Varför dröjer hans vagn att komma?
Varför hörs inte ljudet från hans vagnar?"
Då svarar de klokaste av hennes hovtärnor,
och själv ger hon sig samma svar:
"Utan tvivel vann de byte som de nu delar:
en flicka eller två åt var och en av männen,
byte av praktvävnader för Siseras räkning,
byte av praktvävnader, brokiga tyger,
en brokig duk eller två för de fångnas halsar."
Så må alla dina fiender förgås, o HERRE.
Men de som älskar honom må likna solen,
när den går upp i kraft.
Och landet hade nu ro i fyrtio år.
Bibelappen
Bibelappen för barn
