Psaltaren 132:1-18

En vallfartssång. Kom ihåg David, Herre, tänk på allt han fick utstå, han som gav Herren sin ed, ett löfte åt Jakobs Mäktige: »Jag skall inte gå in i mitt hus och inte lägga mig på min bädd, inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäktige.« Vi hörde om arken i Efrata, vi fann den på Jaars fält. Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotapall. Kom, Herre, till din viloplats, du och din mäktiga ark. Må dina präster vara klädda i rättfärdighet, må dina trogna jubla. För din tjänare Davids skull — avvisa inte din smorde! Herren gav David sin ed, ett ord han aldrig skall svika: »Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron. Om dina söner håller mitt förbund och de bud jag lär dem, skall också deras söner för alltid sitta på din tron.« Ty Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning. »För evigt är detta min viloplats, här vill jag bo, det är min önskan. Rikt skall jag välsigna Sion med föda och mätta de fattiga med bröd. Dess präster skall jag klä i seger, de trogna skall jubla högt. Där låter jag Davids ätt växa i makt, jag har tänt en lampa åt min smorde. Hans fiender skall jag klä i skam, men på hans huvud skall kronan stråla.«