Nehemja 9:6-38

Du, Herre, är den ende. Himlen har du gjort, himlarnas himmel och hela dess härskara, jorden och allt som lever där, haven och allt som finns i dem. Du är den som ger liv åt allt, och himlens härskara tillber dig. Du är Herren Gud, som utvalde Abram, som förde honom från Ur i Kaldeen och gav honom namnet Abraham. Du fann att han var dig trogen, och du slöt ett förbund med honom: det land som beboddes av kanaaneer, hettiter och amoreer, perisseer, jevuseer och girgasheer lovade du hans ättlingar. Och du höll ditt löfte, ty du är trofast. Du såg hur våra fäder led i Egypten, vid Sävhavet hörde du deras rop. Du gjorde tecken och under med farao, hans tjänare och folket i hans land, ty du såg deras övermod mot våra fäder och gjorde ditt namn ryktbart intill denna dag. Havet klöv du framför dem, och de gick genom havet på torr mark. Förföljarna vräkte du i djupet, som en sten i mäktiga vatten. Du ledde dem om dagen i en pelare av moln och om natten i en pelare av eld, som lyste den väg de skulle gå. Du steg ner på Sinaiberget och talade med dem från himlen. Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar, goda bud och befallningar. Din heliga sabbat kungjorde du, och befallningar, bud och lag gav du dem genom din tjänare Mose. Du gav dem bröd från himlen mot hungern, vatten ur klippan mot törsten. Du befallde dem att gå och ta i besittning det land du svurit att ge dem. Men våra fäder blev övermodiga och styvnackade och lyssnade inte till dina befallningar. De vägrade att lyda och ville inte minnas de under som du hade gjort med dem. De var styvnackade och tog saken i egna händer och ville återvända till slaveriet i Egypten. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek, och du övergav dem inte. De gjorde sig en gjuten kalv och sade: »Detta är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten!« och de hädade dig grovt. Ändå övergav du dem inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte. Du gav dem folk och riken, som du gjorde till deras randområden. Så intog de länder som tillhörde Sichon, kungen i Heshbon, och Og, kungen av Bashan. Deras barn gjorde du talrika som himlens stjärnor, och du lät dem komma till det land som deras fäder blivit lovade att ta i besittning. Och barnen tog landet i besittning. Framför dem underkuvade du kanaaneerna som bodde i landet, och du gav dem i deras våld, både kungarna och folket i landet, de fick göra med dem vad de ville. De intog befästa städer och bördiga landområden. De tog i besittning välfyllda hus, vattencisterner och vingårdar, olivlundar och fruktträd i mängd. De åt, de blev mätta och feta och frossade på dina rika gåvor. Men de satte sig upp mot dig. De gjorde uppror och vände ryggen åt din lag, de dödade dina profeter, som med varningar sökte föra dem åter, och de hädade dig grovt. Du utlämnade dem åt förtryckare, de levde under förtryck. Då ropade de i sin nöd till dig, och du hörde det i din himmel. I din stora barmhärtighet sände du dem räddare, de räddades ur förtryckarnas våld. Men när allt var lugnt igen gjorde de på nytt vad som är ont inför dig. Du prisgav dem åt fiender, som fick herraväldet över dem. När de åter ropade till dig hörde du det i himlen och räddade dem i din barmhärtighet, gång på gång. Med varningar sökte du få dem att vända tillbaka till din lag. Men de var övermodiga och lydde inte dina befallningar. De syndade mot dina stadgar, som ger liv åt den som följer dem. De spjärnade emot i trots, de var sturska och vägrade lyda. Du hade tålamod med dem i många år och lät din ande varna dem genom dina profeter, men de ville inte lyssna. Då gav du dem i de främmande folkens våld, men i din stora barmhärtighet förgjorde du dem inte helt, och du övergav dem inte, ty du är en nådig och barmhärtig Gud. Och nu, vår Gud, store, väldige, fruktansvärde Gud, du som troget står fast vid ditt förbund: visa inte likgiltighet för allt lidande som vi fått utstå — våra kungar, våra furstar och präster, våra profeter, våra fäder, ja, hela ditt folk — från de assyriska kungarnas tid ända till denna dag. Du har varit rättvis vad som än har drabbat oss, du har visat dig trogen även när vi förbrutit oss. Våra kungar och våra furstar, våra präster och våra fäder handlade inte efter din lag, lyssnade inte på dina befallningar och de varningar du givit. Och fast de hade sitt eget rike och njöt allt det goda du givit dem, fast de ägde det rymliga och bördiga land som du hade låtit dem inta, tjänade de ändå inte dig, vände inte om från det onda de gjorde. I dag är vi slavar. I det land du gav våra fäder, att njuta dess frukter och goda gåvor, där är vi slavar i dag. Dess rika gröda tillfaller kungar som du satt över oss för våra synders skull. Över våra kroppar och över vår boskap härskar de egenmäktigt. Vår nöd är stor. Med hänsyn till allt detta avlägger vi ett högtidligt löfte som vi låter nedteckna. På det förseglade dokumentet står våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.