Nehemja 5:1-13

Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. »Vi måste lämna söner och döttrar i pant för att få brödsäd så att vi kan överleva«, sade några. Andra sade: »Vi måste lämna åkrar, vingårdar och hus i pant för att få brödsäd och hålla hungern borta.« Andra åter: »Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatt till kungen. Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, våra barn är lika goda som deras, och ändå tvingas vi låta våra söner och döttrar bli slavar — ja, några av våra döttrar har redan blivit utnyttjade. Och vi kan ingenting göra, det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.« Jag blev mycket upprörd när jag lyssnade till deras förtvivlade klagan. Jag tänkte noga igenom saken och gick så till rätta med stormännen och styresmännen. »Skall ni kräva in fordringar av era egna bröder?« sade jag. Sedan kallade jag samman ett stort folkmöte mot dem och sade: »Vi har gjort allt vi kan för att köpa tillbaka judiska bröder som sålts till utlänningar. Skall nu ni sälja era bröder, så att vi måste köpa tillbaka dem också!« Då teg de, de kunde inte komma på någonting att säga. Jag fortsatte: »Det ni gör är inte rätt. Ni borde ju visa gudsfruktan och inte utsätta oss för hån från folk som är våra fiender. Också jag själv, mina närmaste män och mina tjänare har pengar och brödsäd att fordra av dem, men vi är beredda att avskriva skulden. Lämna nu omedelbart tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus, och avskriv de fordringar i pengar, säd, vin eller olja som ni har på dem.« De svarade: »Vi skall lämna tillbaka allt och inte kräva något mer, precis som du har sagt.« Jag kallade då på prästerna, och i deras närvaro fick de med ed bekräfta sitt löfte. Själv skakade jag ur mantelvecket, medan jag sade: »Må Gud på samma sätt skaka bort från gård och grund var och en som bryter detta löfte. Må en sådan man bli utskakad och utblottad.« De församlade ropade »amen« och prisade Herren. Och de höll sitt löfte.