Ack, guldet har svartnat
och mist sin gyllene glans.
I gathörnen ligger
ädelstenarna strödda.
Sions ädlaste söner,
mer värda än rent guld —
nu räknas de som lerkärl,
som en krukmakares verk.
Till och med schakalen ger di
och mättar sina ungar,
men mitt folk är en hjärtlös kvinna,
grym som strutsen i öknen.
Dibarnets tunga klibbar
vid gommen av törst.
Barnen tigger om bröd,
men ingen ger dem något.
De som förr åt läckerheter
svälter ihjäl på gatorna,
de som vilade på purpur
ligger nu i dyn.
Mitt folks brott var större
än synden i Sodom,
som ödelades på ett ögonblick
utan att röras av människor.
Renare än snö var furstarna,
vitare än mjölk,
deras kroppar rödare än korall,
deras lemmar som safir.
Nu är de svartare än sot,
man känner inte igen dem på gatan,
huden stramar på dem,
torr som trä.
Lyckligare de som stupade för svärd
än de som stupar av svält,
som tynar bort, sargade av hunger,
berövade åkerns gröda.
Ömma mödrar kokade
sina egna barn
för att få mat
när mitt folk gick under.
Herren tömde sin vrede,
utgöt sin glödande harm.
Han tände en eld i Sion
som förtärde staden i grund.
Ingen bland jordens kungar,
ingen i hela världen,
hade trott att fienden kunde komma
inom Jerusalems portar.
Profeternas synder och prästernas brott
har vållat detta,
de lät oskyldigas blod
flyta i staden.
De irrar blinda på gatorna
och blir fläckade av blod,
de vidrör med kläderna
det som är orent.
»Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.
»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«
De irrar omkring på flykt, och folken säger:
»Här får de inte stanna.«
Herren själv har skingrat dem,
han bryr sig inte om dem längre.
Ingen aktning visar man för prästerna,
ingen hänsyn för de äldste.
Tills ögonen värkte spanade vi
förgäves efter hjälp,
spejade från vårt vakttorn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
Våra steg bevakas,
vi kan inte gå ut.
Slutet är nära, vår tid förbi.
Ja, slutet är här.
Snabbare än örnar i skyn
var våra förföljare.
De jagade oss över bergen
och låg på lur i öknen.
Herrens smorde, som var vårt liv,
blev fångad i deras fallgrop,
han i vars skugga vi hoppats
få leva bland folken.
Skratta bara och gläd dig, Edom,
du som bor i landet Us —
också åt dig skall bägaren räckas,
du skall bli drucken och visa dig naken.
Ditt straff är avtjänat, Sion,
aldrig mer skall han föra dig bort.
Men ditt brott skall han straffa, Edom,
och avslöja dina synder.
Bibelappen
Bibelappen för barn
