Job 28:1-28

Det finns gruvor med silver, platser där man utvinner guld, järn hämtas ur marken, och stenar smälts till koppar. Människan får mörkret att vika och tränger längst ner i djupen till stenen som göms i svartaste natt. [---] Djupt under jorden som frambringar föda förvandlas allt som av eld. Där nere är stenen safir och gruset är guld. Stigen dit är okänd för örnen, falkens öga har inte sett den, den trampas inte av stolta rovdjur, lejonet går inte där. Människan ger sig på den hårda stenen och vänder bergen ut och in. Hon hugger gångar in i klippan, och alla slags dyrbarheter blottas för ögat. Vattenådror täpper hon till, och det som var dolt förs upp i ljuset. Men visheten, var finns den? Var är den plats där insikten bor? Människan vet inte vägen till den, man finner den inte i de levandes land. »Den är inte hos mig«, säger Djupet, och Havet säger: »Här finns den inte.« Den kan inte köpas för guld, inte betalas med silver, den förvärvas inte med guld från Ofir, med dyrbar onyx och safir. Varken guld eller glas kan mäta sig med den, den byter man inte mot gyllene klenoder, än mindre då mot kristall och koraller. Att äga visheten är mer än att äga pärlor. Nubisk topas kan inte mäta sig med den, den kan inte köpas med renaste guld. Visheten, varifrån kommer den? Var är den plats där insikten bor? Den är dold för alla levande varelser, inte ens himlens fåglar kan se den. Avgrunden och Döden säger: »Vi har bara hört talas om den.« Men Gud känner vägen till den, han vet var visheten bor. Hans blick når till jordens ände, allt under himlen ser han. När han bestämde vindens vikt och vattnets mängd och mått, när han stadgade en lag för regnet och fastställde åskvädrens bana, då såg han visheten och granskade den, lärde känna den och utforskade den. Till människan sade han: »Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt.«