Jeremia 51:15-64

Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen. När hans stämma ljuder brusar himlens vatten, han får regnmoln att stiga vid världens ände, han låter blixtar ljunga och regnet falla och sänder ut vindar från sina förråd. Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting, guldsmeden har svikits av sin gudabild: hans beläten är bländverk, det finns inget liv i dem. De är tomhet, löjeväckande ting. I hemsökelsens stund förintas de. Sådan är inte han, Jakobs andel, ty det är han som har skapat allt, och Israel är hans egen stam, Herren Sebaot är hans namn. Du är min hammare, mitt stridsvapen. Med dig krossar jag folk, med dig förintar jag riken, med dig krossar jag häst och ryttare, med dig krossar jag stridsvagn och vagnskämpe, med dig krossar jag man och kvinna, med dig krossar jag gammal och ung, med dig krossar jag yngling och flicka, med dig krossar jag herde och hjord, med dig krossar jag bonde och oxspann, med dig krossar jag ståthållare och styresmän. Jag skall vedergälla Babylon och alla som bor i Kaldeen för allt det onda de gjort mot Sion inför era ögon, säger Herren. Nu vänder jag mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren, du som fördärvar hela jorden. Jag lyfter min hand mot dig och vältrar ner dig från klipporna och gör dig till ett förbränt berg. Från dig skall ingen hämta hörnsten eller grundsten, ty du skall läggas öde för all framtid, säger Herren. Höj ett fälttecken på jorden, stöt i horn bland folken, invig dem till strid mot Babylon, båda upp riken mot henne — Ararat, Minni och Ashkenas — utse en fältherre mot henne, låt hästarna rycka fram likt svärmar av borstiga gräshoppor. Invig folken till strid mot henne, Mediens kungar, dess ståthållare och alla styresmän, hela det välde de härskar över. Då bävar jorden och skälver, ty Herrens planer mot Babylonien förverkligas: att lägga landet öde så att ingen kan bo där. Babylons kämpar har gett upp sin kamp, de sitter i sina fästen, deras kraft har sinat, de har blivit som kvinnor. Husen har satts i brand, bommarna är bräckta. Löpare efter löpare, budbärare efter budbärare kommer från alla håll till kungen av Babylonien med bud att hans stad erövras. Flodövergångarna har besatts, bålverken är nerbrända, soldaterna har slagits av skräck. Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Det arma Babylon är som en tröskplats som just trampats till. Inom kort är skördetiden inne. Nebukadnessar, kungen av Babylonien, slukade mig, han sög ur mig. Han ställde undan mig som ett tomt kärl. Likt en drake svalde han mig, fyllde sin buk med mina läckerheter och drev bort mig. Må allt våld, all förstörelse som drabbat mig nu drabba Babylon, säger Sions invånare. Må straffet för mitt utgjutna blod drabba Kaldeens invånare, säger Jerusalem. Därför säger Herren så: Nu tar jag mig an din sak och utkräver hämnd för dig. Jag låter deras hav torka ut och deras källa sina. Och Babylon skall bli en stenhög, ett tillhåll för schakaler, en kuslig ödemark, där ingen kan bo. De ryter i flock som lejon, morrar som unga lejon. Jag skall förvandla deras dryck till gift och dricka dem medvetslösa. De skall falla i evig sömn och aldrig mer vakna upp, säger Herren. Som lamm skall jag föra dem till slakt, som baggar och bockar. Ack, Sheshak har fallit, hela världens stolthet har intagits. Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken. Babylon har dränkts av havet, översvämmats av brusande vågor. Dess städer har lagts öde, blivit ett förtorkat ökenland, där ingen kan bo, dit ingen människa färdas. Jag straffar Bel i Babylon och sliter ur hans gap vad han slukat. Folken skall inte längre strömma till honom. Också Babylons murar faller. Mitt folk, dra ut därifrån, sätt er i säkerhet undan Herrens flammande vrede. Tappa inte modet, bli inte skrämda av de rykten som går i landet. Ena året kommer ett rykte, året därpå ett annat, rykten om våld i landet, om härskares kamp mot härskare. Ja, det skall komma en tid då jag skall straffa Babylons avgudar. Hela landet skall stå med skam och alla ligga där fallna. Himmel och jord och allt som finns där skall jubla över Babylons fall, när förhärjarna tränger in från norr, säger Herren. Ja, Babylon måste falla för deras skull som har dräpts i Israel, så som för Babylons skull dräpta har fallit över hela jorden. Ni som har undkommit svärdet, ge er av, bli inte kvar! Tänk på Herren i fjärran land och minns Jerusalem. Vi blev vanärade och hånade, våra ansikten rodnade av skam, när främlingar trängde in i Herrens heliga tempel. Men det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall straffa Babylons avgudar och landet skall fyllas av de sårades jämmer. Om Babylon så steg upp i himlen och gjorde sin höga fästning ointaglig, skulle ändå mina förhärjare nå dit, säger Herren. Ett klagoskri hörs från Babylon, stor är förödelsen i kaldeernas land. Ty Herren förhärjar Babylon, han gör slut på dess väldiga larm. Vågorna brusar som en mäktig flod med larmande dån. Förhärjaren kommer, han kommer mot Babylon. Hjältarna tas till fånga, deras bågar bräcks. Ty Herren är en hämndens Gud, han vedergäller till fullo. Babylons stormän och visa skall jag dricka berusade, dess ståthållare, styresmän och hjältar. De skall falla i evig sömn och aldrig mer vakna upp, säger Konungen, han vars namn är Herren Sebaot. Så säger Herren Sebaot: Babylons breda mur skall jämnas med marken, dess höga portar sättas i brand. Folkens mödor mynnar ut i intet, allt de slitit för blir eldens rov. Detta är det uppdrag profeten Jeremia gav Seraja, son till Neria, Machsejas son, när Seraja följde med judakungen Sidkia till Babylonien i hans fjärde regeringsår. Seraja var kvartermästare. Jeremia skrev i en bokrulle ner alla de olyckor som skulle drabba Babylon, allt detta som är skrivet om Babylon. Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babylon, läs då upp allt som står här. Du skall säga: Herre, du har själv hotat att förstöra denna plats, så att ingen kan bo där, varken människor eller djur; den skall läggas öde för all framtid. När du har läst upp bokrullen skall du binda en sten vid den och kasta den i Eufrat. Sedan skall du säga: Så skall Babylon sjunka och aldrig mer komma upp, på grund av de olyckor som jag låter drabba det.« Så långt Jeremias ord.