Detta är de folk som Herren lät vara kvar för att alla de israeliter som inte hade varit med om krigen i Kanaan skulle sättas på prov genom dem, och det gjorde han med tanke på nya generationer israeliter, för att de skulle lära sig kriga, alltså de som inte förut varit med om sådant: filisteernas fem hövdingadömen, alla kanaaneer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanonmassivet mellan Baal Hermonberget och Levo-Hamat. Genom dem ville Herren sätta israeliterna på prov för att se om de skulle lyda de bud han hade gett deras fäder genom Mose. Israeliterna bodde bland kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar.
Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon: de glömde Herren, sin Gud, och dyrkade baalsgudarna och asheragudinnorna. Då blev Herren vred på israeliterna, och han prisgav dem åt Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim. Israeliterna måste tjäna under Kushan Rishatajim i åtta år.
Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en man som räddade dem, Otniel, son till Kalevs yngre bror Kenas. Herrens ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Otniel drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans våld, så att han kunde underkuva honom. Landet hade nu lugn och ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren lät då Eglon, kungen av Moab, få makten över dem, eftersom de gjorde sådant som var ont i Herrens ögon. Eglon drog ut tillsammans med ammoniter och amalekiter och besegrade Israel och intog Palmstaden. Israeliterna måste tjäna under Eglon, Moabs kung, i arton år.
Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en räddare, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. En gång när israeliterna skulle erlägga sin tribut skickade de honom till Eglon, Moabs kung. Ehud lät göra ett tveeggat svärd, en knapp aln långt, som han spände fast vid höger sida, dolt under kläderna. Han överlämnade tributen till Eglon, Moabs kung, som var en mycket fet man. När allt var överlämnat skildes Ehud från bärarna vid Stenarna nära Gilgal. Därifrån vände han tillbaka och sade till kungen: »Jag har ett hemligt budskap till dig.« — »Vänta!« sade Eglon, och hela hans uppvaktning fick gå ut. Ehud hade alltså kommit in till Eglon, som nu satt ensam i sitt svala rum på övervåningen. »Jag har ett budskap till dig från Gud«, sade Ehud. Eglon reste sig ur sin stol. Då stack Ehud in vänster hand och tog svärdet från sin högra sida och rände det i buken på Eglon, så att både klinga och fäste trängde in. Fettet slöt sig om klingan; han drog inte ut svärdet ur Eglons buk. Ehud gick ut i förhallen, stängde dörren till rummet och låste. När han gått sin väg kom Eglons tjänare dit. De såg att dörren till kungens rum var låst men tänkte att han höll på att uträtta sina behov därinne. De väntade både länge och väl, men när han aldrig öppnade dörren tog de nyckeln och låste upp. Där låg deras herre död på golvet.
Medan de väntade hade Ehud lyckats fly. Han var redan förbi Stenarna och flydde vidare mot Seira. När han var framme lät han stöta i horn i Efraims bergsbygd, och israeliterna följde honom ner från bergen. Han gick själv i täten. »Följ mig«, sade han, »Herren har gett era fiender, moabiterna, i ert våld.« De följde honom och spärrade vadställena över Jordan för moabiterna, så att ingen kunde ta sig över. De dödade vid detta tillfälle omkring 10 000 moabiter, alla kraftiga och tappra män. Ingen enda kom undan. Den dagen kuvades Moab av Israel, och landet hade sedan lugn och ro i åttio år.
Efter Ehud kom Shamgar, Anats son, han som slog ihjäl 600 filisteer med en oxpik. Även han räddade Israel.
Bibelappen
Bibelappen för barn
