Apostlagärningarna 16:9-34

På natten hade Paulus en syn; en makedonier stod där och bad honom: »Kom över till Makedonien och hjälp oss.« När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där. Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte. När vi en gång gick till bönestället mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande i sig och som skaffade sina ägare goda inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss andra och ropade: »De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.« Så höll hon på i flera dagar, tills Paulus förlorade tålamodet och vände sig om och sade till anden: »Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne.« Och i samma ögonblick for anden ut. När hennes ägare såg att hoppet om fortsatt förtjänst hade farit sin väg, tog de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget och stadens myndigheter. De förde dem till de romerska domarna och sade: »De här männen stör lugnet i vår stad. De är judar, och de talar för seder och bruk som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta och följa.« Folket tog då parti mot dem, och domarna slet kläderna av dem och befallde att de skulle pryglas. Man gav dem många rapp och satte dem sedan i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar, och för den skull lät han dem sitta i det innersta fängelserummet och låste fast deras ben i stocken. Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt. Men Paulus ropade högt: »Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.« Då sade fångvaktaren till om ljus och sprang in och kastade sig skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade dem: »Vad skall jag göra för att räddas?« De svarade: »Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.« Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus. Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj. Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud.