Andra Krönikeboken 20:1-27

En tid därefter kom moabiterna och ammoniterna, och tillsammans med dem en del meuniter, för att angripa Joshafat. Joshafat fick rapport om att en stor skara fiender kommit mot honom från landet på andra sidan Döda havet, från Edom, och att de redan befann sig i Haseson Tamar, dvs. En-Gedi. Joshafat blev rädd och bestämde sig för att vända sig till Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda, och judeerna samlades för att söka råd hos Herren. Från alla städer i Juda kom man för att söka Herrens hjälp. Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården, och han sade: »Herre, våra fäders Gud, det är du som är Gud i himlen och som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och styrka, och ingen kan stå emot dig. Du, vår Gud, drev bort invånarna i detta land för ditt folk Israel och gav det åt din vän Abrahams ättlingar för evigt. Där bosatte de sig, och där byggde de en helgedom åt dig, åt ditt namn, och sade: ’Om olycka drabbar oss — straffande svärd, pest eller svält — skall vi ställa oss framför detta hus och inför dig, ty ditt namn bor i detta hus, och ropa till dig i vår nöd, och du skall höra det och hjälpa oss.’ Och nu vill ammoniterna och folk från Moab och Seirs bergsbygd — det var genom deras land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, utan de fick ta en omväg, och de utrotade dem inte — nu vill de löna oss genom att komma hit och driva undan oss från din egendom som du gav oss att ta i besittning. Vår Gud, straffa dem, ty vi står maktlösa mot denna stora skara som kommit emot oss. Vi vet inte vad vi skall göra, vi riktar våra blickar mot dig.« Alla judeer stod inför Herren med sina familjer, sina kvinnor och barn. Herrens ande kom över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja av Asafs ätt, där han stod mitt i församlingen, och han ropade: »Hör upp, alla judeer och invånare i Jerusalem och du, kung Joshafat! Så säger Herren till er: Ni skall inte vara rädda och förskräckta för denna stora skara, ty striden är inte er utan Guds. I morgon skall ni dra ut mot dem; de är på väg uppför Sisbranten, och ni kommer att möta dem där bäckravinen börjar, invid Jeruels öken. Men det är inte er sak att strida, ställ upp er och stå stilla; ni skall bli vittnen till den seger som Herren ger er, Juda och Jerusalem. Var inte rädda och förskräckta! Dra ut mot dem i morgon, Herren skall vara med er.« Och Joshafat föll ner med ansiktet mot marken, och alla judeer och invånare i Jerusalem kastade sig ner inför Herren och tillbad honom, medan leviterna av Kehats ätt, Korachs ättlingar, stod upp och prisade Herren, Israels Gud, med stark röst. När de tidigt nästa morgon drog ut mot Tekoas öken steg Joshafat fram och sade: »Hör på mig, judeer och invånare i Jerusalem! Låt er tro på Herren, er Gud, bestå, så skall ni bestå. Tro på hans profeter, så skall ni lyckas.« Efter att ha rådslagit med folket utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga: »Tacka Herren, evigt varar hans nåd.« När de började jubla och lovsjunga lät Herren ammoniterna och folket från Moab och Seirs bergsbygd som dragit ut mot Juda överrumplas, så att de blev slagna: ammoniterna och moabiterna vände sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta dem och göra slut på dem, och när de hade utplånat folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra. När judeerna kom fram till utsiktsplatsen vid öknen och blickade ut mot fiendehären såg de bara stupade, ingen hade undkommit. Joshafat och hans folk började ta byte, och de fann mängder av boskap, varor, kläder och dyrbarheter. De tog så mycket att de inte kunde bära allt. I tre dagar fortsatte de att plundra, så mycket fanns det. Men den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att lovsjunga Herren, därför heter denna plats än i dag Lovsångsdalen. Alla män från Juda och Jerusalem vände om med Joshafat i spetsen och återvände glada hem till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädjas över fiendens nederlag.