Hosea 11:1-11

När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer man kallar dem, desto mer drar de sig undan. De offrar åt baalerna och tänder rökelse åt avgudabilderna. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och som tog dem i mina armar. Men de förstod inte att jag ville hela dem. Med lena band drog jag dem, med kärlekens band. Jag var för dem lik den som lättar oket över deras nackar, jag böjde mig ner till dem och gav dem mat. De ska inte få vända tillbaka till Egyptens land, utan Assur ska bli deras kung eftersom de vägrade att omvända sig. Svärdet ska rasa i deras städer och förstöra deras bommar och frossa omkring sig för deras onda planers skull. Mitt folk hänger fast vid sin otrohet mot mig, och hur man än kallar dem till den som är därovan, upphöjer ändå ingen honom. Hur ska jag kunna överge dig, Efraim? Ska jag lämna dig, Israel? Hur ska jag kunna göra med dig som med Adma och behandla dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte utföra min brinnande vrede, jag vill inte ödelägga Efraim igen, för jag är Gud och inte en människa. Jag är helig bland er och vill inte komma med vrede. HERREN ska de följa, och han ska ryta som ett lejon. Han ska ryta och barnen ska komma med bävan västerifrån. De ska komma med bävan som fåglar från Egypten och som duvor från Assurs land, och jag ska låta dem bo i sina hus, säger HERREN.