Psaltaren 147
147
Psalm 147 – Guds ord återupprättar Jerusalem
[Psalm 147 är den andra av de fem Halleluja-psalmer som avslutar hela Psaltaren (Ps 146-150). Som alla dessa fem psalmer, börjar och slutar även denna med ordet halleluja. Psalmen klassificeras som en gemensam hymn som inbjuder att lovprisa Gud för hans makt och hela skapelsen.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Inbjudan att sjunga lovsång till Gud, vers 1-6
2. Inbjudan att sjunga och spela till Herrens ära, vers 7-11
3. Inbjudan att ära Gud, vers 12-20]
1Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Det är gott (välsignat) att [till stränginstrument] lovsjunga vår Gud,
ja, det är ljuvligt (härligt, vackert – hebr. naim) och passande (det enda lämpliga – hebr. nave)!
2Herren (Jahveh) bygger upp Jerusalem igen,
han samlar det skingrade (deporterade) Israel.
3Han helar (botar, reparerar; syr ihop) de brutnas [dem som har ett brustet och förkrossat] hjärta,
och förbinder deras sår [dem som har smärta och sorg].
4Han bestämmer stjärnornas antal,
han nämner alla vid namn [ger dem egna namn].
5Stor är vår Herre (Adonaj) [fokus på Guds storhet och makt],
och överflödande (väldig) i kraft,
hans vishet (förstånd, intelligens) är utan gräns [den är obegränsad och går inte att räkna ut eller teckna ner].
6Herren (Jahveh) lyfter upp (hjälper, omsluter, återupprättar) de ödmjuka,
han kastar ner (tvingar ner; ödmjukar) de ogudaktiga till (mot) marken.
7Sjung till Herren med tacksamhet (sjung tacksånger),
lovsjung vår Gud (Elohim) till kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa, se Ps 33:2] till vår Gud –
8 [lovsjung] honom som täcker himlarna med moln,
som bereder regn åt jorden,
som låter gräset växa (gro; skjuta upp) på bergen;
9han som ger föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar.
[Det är Herren som står bakom hela kretsloppet, från molnen som ger regn, till gräset som mättar djuren. Ja, han ser till att den minsta fågelunge bereds mat, se även Matt 6:26.]
10Han har [verkligen] inte sin glädje (lust) i stridshästens styrka,
hans behag står inte till (han fröjdar sig inte över) en människas starka ben (lår).
[Han imponeras inte av mänskliga arméer och en krigares starka vader.]
11Herren (Jahveh) har sitt behag (sin fröjd/glädje) i dem
som [i vördnadsfull tillbedjan] fruktar honom,
som [ivrigt och tålmodigt] väntar (hoppas) på hans nåd (omsorgsfulla kärlek).
12Jerusalem, lova (prisa, vila i; stå i stum beundran inför – hebr. shavach) Herren,
Sion, prisa (hebr. halal) din Gud.
13För han stärker bommarna för dina portar,
han välsignar dina barn i dig.
14Han ger fred [han låter frid råda] vid dina gränser,
han mättar dig med bästa vete.
15Han sänder sitt löftesord (hebr. imrah) till jorden,
hans tal (ord – hebr. davar) rör sig snabbt. [1 Mos 1:3; Ps 33:9]
16Han låter snö falla som ull,
rimfrost sprider (strör) han som aska.
17Han slungar ner sitt hagel som smulor.
Vem kan bestå inför hans kyla?
18Han sänder ut sitt ord och låter det frusna (ordagrant: dem) smälta (töa bort).
Han låter sin vind (Ande, andedräkt) blåsa [han andas ut] – [och] vattnet (vattnen) strömmar.
19Han berättar [frimodigt och öppet] sitt ord för Jakob.
Sina förordningar (”inristade bud”) och påbud för Israel.
20Han har inte gjort så med något hednafolk [någon annan nation],
och hans domar har de inte haft kunskap om.
[När det gäller hans domar känner de personligen inte till dem.]
Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Nu markerat:
Psaltaren 147: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln