Psaltaren 147:12-20

Jerusalem, lova (prisa, vila i; stå i stum beundran inför – hebr. shavach) Herren, Sion, prisa (hebr. halal) din Gud. För han stärker bommarna för dina portar, han välsignar dina barn i dig. Han ger fred [han låter frid råda] vid dina gränser, han mättar dig med bästa vete. Han sänder sitt löftesord (hebr. imrah) till jorden, hans tal (ord – hebr. davar) rör sig snabbt. [1 Mos 1:3Ps 33:9] Han låter snö falla som ull, rimfrost sprider (strör) han som aska. Han slungar ner sitt hagel som smulor. Vem kan bestå inför hans kyla? Han sänder ut sitt ord och låter det frusna (ordagrant: dem) smälta (töa bort). Han låter sin vind (Ande, andedräkt) blåsa [han andas ut] – [och] vattnet (vattnen) strömmar. Han berättar [frimodigt och öppet] sitt ord för Jakob. Sina förordningar (”inristade bud”) och påbud för Israel. Han har inte gjort så med något hednafolk [någon annan nation], och hans domar har de inte haft kunskap om. [När det gäller hans domar känner de personligen inte till dem.]