Det var två dagar kvar till påsken (pesach) och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom. De sa: ”Inte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket.”
[Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder ”gå förbi”, se 2 Mos 12:11-13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Pesach inleds eftermiddagen den 14:e nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15:e nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid. Dessa två högtider hör tätt ihop och refereras ofta till som en enhet. Två dagar tidigare är troligtvis sen eftermiddag före solnedgången den 12:e nisan, när Jesus har avslutat sitt tal på Olivberget. År 30 e.Kr. är det tisdag eftermiddag.]
[Denna händelse sker troligtvis 13:e nisan, en dag före påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13:e nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och kan ha varit ett kvällsmål eller en frukost, se Matt 22:4Luk 14:12.]
När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se Joh 12:3] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud. Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sa till varandra: ”Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)? Den hade kunnat säljas för mer än tre hundra denarer [en årsinkomst] och getts till de fattiga.” De skällde ut (fnyste, och snäste mot) henne.
Men Jesus sa: ”Låt henne vara! Varför besvärar (oroar) ni henne? Hon har gjort något gott (ärofyllt, vackert) för mig. De fattiga har ni ju alltid bland er och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Det hon hade (ägde), det använde hon (hon gjorde vad hon kunde göra). Hon har i förväg smort min kropp inför min begravning. Jag säger er sanningen, överallt i världen där evangeliet predikas, där ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
[Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14-15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.]
Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att utlämna (förråda) honom [Jesus]. När de hörde det gladde de sig inombords [förslaget togs emot med mer glädje än de vågade visa] och lovade honom pengar. Judas sökte efter (från och med nu var han helt upptagen med att hitta) ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.
När det var dags att slakta påskalammet, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid, sa hans lärjungar till honom: ”Vart vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?”
Han skickade i väg två av sina lärjungar och sa till dem: ”Gå in i staden [Jerusalem]! Där ska en man som bär en vattenkruka möta er, följ honom! [Detta måste varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor; män bar vinsäckar.] I det hus där han går in ska ni säga till ägaren: ’Läraren säger, var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ Då ska han visa er ett stort rum på övervåningen, möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på.] Förbered [måltiden] för oss där.”
Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann att allt var så som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.
[Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville överlämna Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen.
Om man bara läser vers 12-16 kan det tolkas som att den sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15:e nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde före påsken, se Joh 13:1.]
När det var kväll kom han dit med de tolv. [Enligt den judiska tideräkningen börjar nästa dag på kvällen, det är nu troligtvis 14:e nisan.] Medan de låg till bords och åt, sa Jesus: ”Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig, en som äter med mig.”
De blev bedrövade (visade att de var ledsna och sårade), och sa till honom en efter en: ”Det är väl inte jag, eller hur?”
Han sa till dem: ”Det är en av de tolv, den som doppar [bröd] i skålen [med sås av dadlar, russin och vinäger] tillsammans med mig. [Uttrycket ”doppar i samma skål” behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda ”att dela måltiden och gemenskapen.”] Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född.”
[I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det är, se Joh 13:18-30.]
Medan de åt tog han ett helt bröd (en rund osyrad brödkaka), prisade (tackade) Gud och bad välsignelse över det, sedan bröt han det och gav åt dem och sa:
”Ta emot, ät, detta är (representerar) min kropp.”
Han tog en bägare [med vin] och när han tackat Gud, gav han dem, och alla drack ur den. Han sa till dem:
”Detta är (representerar) mitt blod som bekräftar förbundet (starkaste formen av kontrakt), [mitt blod] som utgjuts (spills ut) för många. Jag säger er sanningen, jag ska inte dricka frukten från vinstocken, förrän den dag då jag dricker det på nytt (ett nytt sätt, med en ny kvalitet) i Guds kungarike.”
Efter att ha sjungit en lovsång gick de ut till Olivberget. [Enligt den judiska traditionen sjöngs Ps 113-114 före måltiden och Ps 115-118 efter måltiden.]
Bibelappen
Bibelappen för barn
