Matteus 22
22
3 (av 3) Liknelsen om bröllopsfesten
(Luk 14:16-24)
[Det här är den tredje liknelsen som Jesus ger som svar på det religiösa ledarskapets frågor när han undervisade i templet under den sista påskveckan, se Matt 21:23-46. I de tidigare två liknelserna konfronterade Jesus de religiösa ledarna med att de inte hade varit trogna sitt uppdrag. Här, i den sista liknelsen, visar Jesus dem att de dessutom kommer att förlora privilegiet att få tjäna i Guds rike.]
1Jesus talade igen till dem med liknelser och sa:
2”Himmelriket (himlarnas kungarike) kan liknas vid en kung som ordnade med bröllopsfestligheter för sin son.
[I judiska liknelser var ”kung” ofta en omskrivning för Gud. Kungens son är Jesus. Enligt den dåtida seden gick först en inbjudan ut något år före bröllopet, utan exakt datum. När väl tiden närmade sig kom en andra inbjudan att festen var redo. I liknelsen är tjänarna alla profeter och gudsmän som Gud sänt till Israels folk i Gamla testamentet. De hade gjort en första inbjudan. Bröllopsfesten närmar sig och Johannes Döparen och Jesus hade gjort den andra inbjudan att festen var redo.]
3Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
4Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för lunchen [ordagrant: dagens första måltid; frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!’ [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
5Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer. 6Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem. 7Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad.
[Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5-6.]
8Sedan sa han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan]. 9Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.’ 10Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
11När kungen kom för att se på gästerna (blicka ner på dem, som från en läktare på en teater) fick han se en man som inte var klädd i bröllopskläder. [Det är troligt att värden erbjöd gästerna bröllopskläder eftersom de kom direkt från vägarna. Att vägra de kläder som erbjöds var därför ett hån mot värden. Bröllopskläderna kan vara en bild på rättfärdigheten i Jesus som är given som en gåva, se Jes 61:10; Rom 13:12; Upp 19:8.] 12Han sa till honom: ’Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?’ Mannen var helt svarslös. 13Då sa kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.’ Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant ”rent fysiskt skaka av skräck”).
14 [Jesus avslutar med ett ordspråksliknande uttryck:] Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda [har valt att tacka ja].”
Fråga 1 (av 4) – Fariséernas fråga om skatt
(Mark 12:13-17; Luk 20:20-26)
[Nu följer fyra frågor ställda av olika personer. I Haggadah (textsamlingen där ordningen för den judiska påskmåltiden är nedskriven) finns fyra frågor som ställs och besvaras. Att Matteus väljer att ta med just fyra frågor, här under påskveckan, är en tydlig koppling som Matteus judiska läsare inte kunde undgå att se.]
15Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. 16De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
De sa: ”Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika. 17Så berätta för oss, vad är din åsikt i den här frågan? Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Många judar tolkade budet som Herren gett, att inte ha en utländsk kung över sig i sitt land, som en ursäkt för att inte betala skatt till romarna, se 5 Mos 17:15.]
18Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sa: ”Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] 19Visa mig det mynt som man betalar skatten med!” Då hämtade de en denar.
[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
20Jesus frågade dem: ”Vems bild och vems namn är det här?” 21De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sa han till dem: ”Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud.”
[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
22När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
Fråga 2 (av 4) – Finns det någon uppståndelse?
(Mark 12:18-27; Luk 20:27-40)
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
23Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: 24”Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet ”levir”, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1-12.]
25Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. 26På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. 27Sist av alla dog kvinnan. 28Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”
[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]
29Jesus svarade dem: ”Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft. 30Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar, som saddukéerna inte trodde på.] 31När det gäller uppståndelsen av de döda, har ni inte läst vad Gud har sagt till er [i 2 Mos 3:6]: 32’Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!”
33När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).
Fråga 3 (av 4) – Vilket är det största budet?
(Mark 12:28-34; Luk 10:25-28)
34När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant ”stängt deras munnar”] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu på nytt komma på ett sätt att fälla Jesus.] 35En av dem, en laglärd [gr. nomikos – expert på tolkningar av Moseböckerna], ställde en fråga för att sätta honom på prov: 36”Lärare, vilket är det största (ordagrant: det stora) budet i undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos]?” 37Då svarade han honom:
” ’Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta,
av hela din själ
och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).’
[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Hebreiskan avslutar med det sammansatta ordet för ”din kraft”, vilket också kan betyda ditt överflödiga och ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med ordet förstånd, se Luk 10:27. Markus använder två ord: förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]
38Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet. 39Det andra [det som kommer därnäst] liknar det:
’Du ska [osjälviskt och utgivande] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv.’ [3 Mos 19:18]
40På dessa två budord hänger (vilar) hela undervisningen [allt i Moseböckerna] och profeterna.”
[Allt har sin utgångspunkt i dessa två bud (hebr. mitzvot) från Tredje och Femte Mosebok. Dessa två budord summerar hela Skriften. Nomos är ett brett ord som betyder lära, norm, lag och kan syfta på hela Bibelns undervisning eller bara Moseböckerna, vilket är fallet här. Genomgående i den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) används gr. nomos för hebr. torah. Den grekiska ordföljden är: holon ho nomos (hela undervisningen) – kremamai (hänger) – kai hoi prophetai (och profeterna). Rent bokstavligt illustreras hur Moseböckerna och profeterna balanserar på var sin sida av verbet ”hänger”!]
Fråga 4 (av 4) – Vad anser ni om Messias?
(Mark 12:35-37; Luk 20:41-44)
[Innan fariséerna hann gå undan, efter tre försök att snärja Jesus med frågor, tar Jesus initiativet och tar upp själva kärnfrågan: Vem är Messias? Kristus är den grekiska transkriberingen av hebreiskans Messias, som betyder ”den Smorde”.]
41Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem, 42och sa: ”Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?”
De svarade: ”Davids son.”
43Han sa: ”Hur kan då David, genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:
44’Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’
[Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonaj.]
45Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?”
46Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.
Nu markerat:
Matteus 22: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
