Matteus 12
12
Jesus är Herre över vilodagen
(Mark 2:23-28; Luk 6:1-5)
1Vid den tiden [någon gång då Jesus verkade i Galileen] gick Jesus genom sädesfälten på en av sabbatsdagarna.
[Sabbat är i plural. Det kan syfta på den vanliga veckosabbaten, fredag kväll till lördag kväll, eller någon av de högsabbater som inleder och avslutar högtiderna. Denna händelse inträffar troligen på väg till en samling i synagogan en lördagsmorgon eller under någon av helgdagarna kring veckohögtiden shavuot, eftersom det var skördetid, se 3 Mos 23:21.]
Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. 2När fariséerna såg detta sa de till honom: ”Se, dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten.”
[Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se 5 Mos 23:23-25. Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. För att vara säker på att inte utföra ett arbete tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se Luk 23:56, men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.]
3Jesus svarade dem:
”Har ni inte läst [i 1 Sam 21:1-9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nov, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga? 4Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] 5Eller har ni inte läst i undervisningen [Moseböckerna – Torah] att prästerna i templet på sabbatsdagarna bryter mot sabbaten utan att bli skyldiga till något brott? [4 Mos 28:9-10] 6Men jag säger er: Här (på denna plats) ser ni det som är större än templet.
[Jesus liknar sig själv vid Guds tabernakel, se Joh 2:19. Det var inte tabernaklet i sig som var heligt, utan Guds närvaro i tabernaklet. Om det var tillåtet för helgedomens tjänare att visa barmhärtighet mot Davids män i en nödsituation, och om prästerna som arbetar på sabbaten inte bryter mot sabbatsbudet, måste det också vara tillåtet för Jesu lärjungar att ”skörda” och ”tillreda” lite mat längs med vägen.]
7Om ni hade förstått vad detta [citat från Hos 6:6] betyder:
’Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem som är i nöd],
inte offer [religiösa ceremoniella riter]’,
så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. 8För Människosonen är Herre över sabbaten.”
9Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras [fariséernas] synagoga [i någon stad i Galileen en annan sabbat, se Luk 6:6]. 10Där fanns en man med en förtvinad (förlamad) hand. Eftersom de ville ha något att anklaga Jesus för frågade de honom: ”Är det tillåtet att bota på sabbaterna?”
11Han svarade dem [med en kort liknelse]:
”Vem av er skulle inte, om han hade ett får och det faller ner i en grop på någon av sabbatsdagarna [veckosabbaten eller en högsabbat under en högtid], gripa tag i det och dra upp det? 12Hur mycket mer är inte en människa värd än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaterna.”
13Sedan sa han till mannen: ”Sträck ut din hand.” Han sträckte ut den och den blev återställd, lika frisk som den andra. 14Då gick fariséerna ut och överlade [inte om de skulle döda honom, utan] hur de skulle döda honom.
Herre över allt
(Mark 3:7-12; Luk 6:17-19)
15Jesus som visste om detta [deras intentioner att röja honom ur vägen] drog sig undan därifrån. Många följde honom, och han botade alla. [Det grekiska ordet för bota är therapeuo, vilket beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande.] 16Han uppmanade dem strängt att inte sprida vidare ryktet om honom (göra honom allmänt känd). 17Detta för att profeten Jesajas ord skulle gå i uppfyllelse [Jes 42:1-4]:
18Se, min tjänare som jag har utvalt,
min älskade som jag har min glädje i (som är min själs behag).
Jag ska låta min Ande komma över honom,
och han ska proklamera (förkunna) rätten (fälla en rättvis dom) till folken (alla etniska grupper).
19Han ska inte strida (argumentera) eller ropa med hög stämma,
ingen ska heller höra hans röst på gatorna.
20En stjälk som har blivit fullständigt krossad ska han inte bryta av,
och en glödande veke ska han inte släcka ut,
förrän han har fört rätten (fällt en rättvis dom) till seger.
21I hans namn ska folken (nationerna, alla folkgrupper) ha sitt hopp (förtröstan).
Jesus anklagas för att utföra Satans verk
(Mark 3:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)
[Efter en tur i Galileen är Jesus nu troligen tillbaka i sin hemstad Kapernaum. Människor strömmar till huset där han vistas, troligen Petrus hus.]
22Sedan förde man en demoniserad man till honom. Mannen var blind och stum och Jesus botade honom så att han kunde både tala och se. 23Allt folket (folkskarorna, vanligt folk) blev utom sig av häpnad och sa: ”Kan inte detta vara Davids son?” [Den Frälsare och Messias som de väntade på.] 24Men när fariséerna hörde detta sa de: ”Den där [mannen] driver inte ut demoner [med Guds hjälp], det är genom Beelsebul, de onda andarnas furste han gör det.” [Beelsebul betyder bokstavligen ”flugornas herre”, ett annat namn för Satan. De kunde inte förneka att ett under hade skett, men anklagade Jesus för att vara djävulens verktyg.] 25Men Jesus förstod deras tankar och sa till dem:
Ett splittrat rike kan inte bestå
”Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå. 26Om nu Satan driver ut Satan så har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? 27Om jag nu driver ut demoner med [hjälp av] Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare.
[När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina ’egna söner’ – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13-16.]
28Men om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. 29Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
30Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. 31Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för [det ligger i Guds natur att förlåta, se 2 Mos 34:7], men hädelse mot [den helige] Anden ska (kan) inte förlåtas. 32Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.”
[Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sa att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se Ps 34:9. I Jak 3:1 står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i vers 31: ”All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för”.]
Trädet och dess frukt
[Jesus talar vidare till fariséerna. Han använder på nytt en liknelse att ett träd inte ger någon annan frukt än sin egen sort, och man kan känna trädet på dess frukt, se Matt 7:16-20.]
33”Om ni anser (bedömer) att trädet är gott,
då är frukten god,
och om ni anser att trädet är dåligt,
då är frukten dålig,
för på frukten känner man trädet.
34Ni giftormars barn [sluga och med ett livsfarligt bett]! Hur kan ni som är onda tala gott? För det hjärtat är fullt (flödar över) av, det talar munnen.
35En god människa bär ut (plockar fram) gott (goda saker) ur sitt goda förråd (från sin skatt; sin skattkammare),
och en ond människa bär ut (plockar fram) ont (onda saker) ur sitt onda förråd.
36Men jag säger er, på domens dag ska människorna ge räkenskap (redovisa) för varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord de talat. 37För efter dina ord ska du bli rättfärdig, och efter dina ord ska du bli fördömd (dömas skyldig).”
Ett ont släkte kräver ett tecken
(Luk 11:29-32)
38Sedan sa några skriftlärda och fariséer till honom: ”Lärare, vi vill se dig göra ett tecken [mirakel som bevisar att han var sänd av Gud].” 39Han svarade:
”Ett ont och trolöst släkte [ett släkte moraliskt otrogna mot Gud] kräver ett tecken, men de ska inte få något annat tecken än Jona-tecknet. 40För på samma sätt som profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens hjärta (inre) i tre dagar och tre nätter.
[Jesu död då han lades i en grav, i jordens inre, och hans uppståndelse på tredje dagen har sin skuggbild hos Jona som var i fiskens buk tre dagar och tre nätter innan han kastades upp på land, se Jona 2:1-10. Det är intressant att Jesus så explicit uttrycker att detta är det enda tecken de ska få. I judisk terminologi börjar dygnet alltid på kvällen, se 1 Mos 1:5, 8, 11-13. Matteus är noga med att citera ordagrant från Jona med ”tre dagar” följt av ”tre nätter”. Den profetiska skuggbilden passar fint in, om dagen då Jesus hänger på korset (från klockan nio till klockan tre då han dör) räknas som den första av de tre dagarna. Uttrycket ”tre dagar och tre nätter” behöver inte betyda precis på sekunden 72 timmar. Bibeln redogör ju inte exakt när Jesus uppstår, bara att graven är tom vid gryningen på den första veckodagen, söndagen, se Matt 28:1-10.
Pesach firas alltid 14:e nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e nisan, se 3 Mos 23:5-14. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med förstlingsfruktens högtid, bikkurim, se 3 Mos 23:9-14. Det finns två traditioner för offren kring denna högtid. Enligt fariséerna skulle förstlingsoffret ske på kvällen (när dagen inleds), medan saddukéerna ansåg att det var på morgonen. Eftersom de sistnämnda var i majoritet i Sanhedrin så skedde viftoffret troligen tidigt på söndagsmorgonen. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. Det skulle ha varit ett tydligt Jona-tecken! På 80-talet e.Kr. när den rabbinska traditionen för denna högtid justeras, bestäms att bikkurim aldrig får infalla på en söndag, just för att inte kunna kopplas samman med Jesu uppståndelse.]
41Nineves folk [de hedniska assyrierna] ska uppstå vid domen, tillsammans med detta släkte [som inte ville tro] och bli dess dom. För de omvände sig vid Jonas förkunnelse [Jona 3], men här finns något som är förmer än Jona.
42Söderns drottning [1 Kung 10:1-3; 2 Krön 9:1-12] ska uppstå vid domen
tillsammans med detta släkte och bli dess dom. För hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo.”
En ond andes återkomst
(Luk 11:24-26)
[Jesus återvänder nu till händelsen som startade hela den här diskussionen – med mannen som blev befriad från en demon i vers 22. Jesus vill att både mannen och de som lyssnar på honom där i huset, ska förstå att det inte räcker att bli befriad. Människan har alltid en herre över sig; är det inte Jesus är det djävulen.]
43”När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa (torra) trakter och letar efter en plats att vila på men hittar ingen. 44Då säger den: ’Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade.’ När den så kommer och finner det tomt och städat och snyggt (iordningställt), 45går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte.”
De som lyder Fadern är Jesu familj
(Mark 3:31-35; Luk 8:19-21)
[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen, därför kommer de från Nasaret för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20-21.]
46Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom. 47Någon sa till honom: ”Lyssna, din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig.” 48Men han svarade den som berättat det för honom: ”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” 49Och medan han sträckte ut handen [inte bara mot de tolv, utan alla som var där och lyssnade på hans undervisning] sa han: ”Se, här är min mor och mina bröder. 50Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor.”
Nu markerat:
Matteus 12: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
