Lukas 6

Jesus och sabbaten

(Matt 12:1-8; Mark 2:23-28)

1En sabbat [någon gång då han verkade i Galileen, vissa manuskript har att det är den andra sabbaten efter påsken] tog Jesus vägen genom ett sädesfält. Hans lärjungar ryckte av ax, gnuggade dem mellan händerna och åt. 2Men några av fariséerna sa: ”Varför gör ni det som inte är tillåtet på sabbaten?”

[Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se 5 Mos 23:23-25. Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. Detta ansågs då vara ett arbete, vilket inte var tillåtet på vilodagen. För att vara säker på att inte utföra ett arbete, tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se Luk 23:56, men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.]

3Jesus svarade dem: ”Har ni inte läst [i 1 Sam 21:1-9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nov, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga. 4Han gick in i Guds hus och tog [de heliga] skådebröden, som ingen utom prästerna får äta, och åt av dem och gav åt sina män.” [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] 5Sedan sa Jesus till dem: ”Människosonen är herre över sabbaten.”

[Vissa delar av lagen kunde brytas utan att det var ett lagbrott, särskilt om det gällde att rädda liv. För David och hans män gällde det deras liv i denna situation. Denna princip praktiserades redan av Mose. Ett exempel på detta finns i 3 Mos 10:12-20, som bröt mot 3 Mos 6:16, men Mose tillät och godkände det. Ett annat exempel på lagbrott är det arbete som prästerna utförde på sabbaten; de tilläts arbeta för att utföra Herrens sysslor. På Jesu tid praktiserade man att i vissa fall bryta mot lagen om det fanns ett viktigare bud. Man omskar pojkar på åttonde dagen även om det var på sabbaten, se Joh 7:22. Man räddade även djur och människor vars liv var i fara, se Luk 14:5. Jesus lyfter tydligt fram denna högsta princip om att ”rädda liv” i Mark 3:4.]

Jesus botar en man på sabbaten

(Matt 12:9-14; Mark 3:1-6)

6En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där satt en man med förtvinad (förlamad) högerhand. 7De skriftlärda och fariséerna vaktade på Jesus för att se om han skulle bota någon på sabbaten, eftersom de ville ha något att anklaga honom för. 8Men han visste vad de hade för tankar och sa till mannen med den förtvinade (förlamade) handen: ”Stå upp, och kom fram till mitten [av synagogan så alla kan se].” Då reste han sig och gick fram. 9Sedan sa han till dem [alla som var samlade där i synagogan, men främst de skriftlärda och fariséerna]:

”Jag vill ställa en fråga till er:

Är det tillåtet att göra gott på sabbaten,

eller ont,

att rädda liv,

eller att utsläcka liv?”

10Han såg sig omkring på dem alla (förde blicken från ena sidan till den andra sidan) och sa sedan till mannen: ”Räck ut din hand.” Han gjorde det, och hans hand blev helt återställd. 11De fylldes av vettlöst hat (vansinne, galenskap utan logik) och diskuterade med varandra om vad de skulle göra med Jesus.

De tolv apostlarna

(Matt 10:1-4; Mark 3:13-19; Apg 1:13)

12Vid den tiden [någon gång då han verkade i Galileen] gick Jesus upp på ett berg för att be, och tillbringade hela natten i bön till Gud. 13När det blev dag samlade han sina lärjungar (följare), och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar (sändebud, ambassadörer):

14 Simon, som han också gav namnet Petrus,

och hans bror Andreas,

och Jakob,

och Johannes,

och Filippus,

och Bartolomeus [även kallad Natanael],

15och Matteus,

och Tomas [hebreiskt ord som betyder ”tvilling”; Joh 20:24-29],

och Jakob, Alfeus son,

och Simon, som kallades seloten [ordagrant ”den hängivne, ivrige, fanatiske” och antyder att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket innan han blev en Jesu lärjunge],

16och Judas, Jakobs son, [vars efternamn var Taddeus, se Matt 10:3]

och Judas Iskariot, han som blev förrädare.

[Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1-4; Mark 3:16-19; Apg 1:13. Jesus kallar nu de tolv lärjungarna för apostlar. Lukas är den evangelieförfattare som flitigast använder denna titel på de tolv. En lärjunge är någon som följer och undervisas av sin lärare och blir mer och mer lik honom, se Mark 1:17. En apostel är en lärjunge som är utsänd som en ambassadör för att representera sin mästare. De tolv var fortfarande Jesu lärjungar, men blev nu också hans sändebud. De tolv apostlarna har en särställning eftersom de var kallade av Jesus själv att vara ögonvittnen och sprida hans ord, se 1 Kor 9:1; Mark 3:14. Den allmänna apostlatjänsten finns även i dag som en av de fem tjänstegåvorna, se Ef 4:11; Upp 2:2.]

SLÄTTPREDIKAN (6:20-49)

[Följande predikan har kommit att kallas Slättpredikan. Den har många likheter med Bergspredikan i Matt 5-7 och båda hölls i samma region ganska tidigt i Jesu tjänst. I området kring Gennesarets sjö finns både berg och slätter i bergslandskapet, så ”slätten” och ”berget” kan referera till samma plats. Då som nu var det vanligt att lärare upprepade viktiga delar av sin undervisning vid flera tillfällen. Troligast är dock att det är samma predikan, med den skillnaden att Matteus och Lukas väljer att betona olika delar.

Det som är speciellt med Lukas redogörelse är uppdelningen kring talet fyra. Han väljer att ta med fyra välsignelser och fyra verop, se vers 20-26. Centralt finns fyra bud som handlar om att älska och fyra praktiska exempel på hur man älskar sin fiende, se vers 27-30. Predikan avslutas med fyra liknelser, se vers 39-49. Talet fyra som används om de fyra väderstrecken symboliserar ofta hela jorden. Denna uppdelning kring fyra förstärker Lukasevangeliets fokus på att Jesu budskap gäller hela världen. Matteus, som riktar sig till judarna, väljer att ta med fler exempel från Moseböckerna.

Även efterföljande händelser pekar på att det är samma predikan. Båda evangelierna skriver om helandet av en officers tjänare, se Luk 7:1-10; Matt 8:5-13. Att de tolv kallas just före Slättpredikan här i Lukas, medan Matteus lägger den händelsen senare, i kapitel 10 efter Bergspredikan, kan antyda att det är olika predikningar. Det är dock inte ovanligt att Matteus har en mer tematisk framställning och då kopplar han ihop bönen om arbetare till skörden med bönesvaret i nästa vers när lärjungarna kallas, se Matt 9:38-10:1.]

17Jesus kom ner [från berget] tillsammans med dem [de tolv] och stannade på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judéen och Jerusalem [i söder] och från kustlandet vid Tyros och Sidon [i väst] 18hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade. De som plågades av orena andar blev hjälpta, 19och hela hopen försökte röra vid honom, för det utgick ständigt kraft från honom, och han helade alla.

Välsignelser och verop

(Matt 5:1-12)

20 [Jesus börjar tala till sina lärjungar, men riktar sig även till hela folket, se Luk 6:18; Luk 7:1.] Han lyfte upp sina ögon och såg på sina lärjungar och sa:

”Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som är fattiga [utan egen rikedom, inflytande och ära här i världen],

för er tillhör Guds rike.

[Här används inte futurum, utan presens – Guds rike där Guds lagar råder är tillgängligt just nu. I Matt 5:3 finns även en andlig dimension av att vara fattig där man är en ’andlig tiggare’ som är helt beroende av Gud i allt.]

21Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som hungrar nu,

för ni ska bli mättade.

Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som gråter nu,

för ni ska skratta.

22Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] när människor hatar (föraktar, avskyr) er,

och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt, på grund av Människosonen.

23Gläd er på den dagen och dansa av glädje (en överväldigande glädje som gör att det inte går att sitta still),

för er lön i himlen är stor. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.

24 [Motsatsen till välsignelse är ofta förbannelse, men här ser vi Jesu medlidande och kärlek när han uttrycker sin förtvivlan i fyra parallella verop.]

Men ve er [uttryck för intensiv förtvivlan] som är rika (nu lever i materiellt överflöd),

för ni har redan fått er tröst (hjälp, uppmuntran, befrielse).

[Ordet paraklesis används här och är samma ord som beskriver den helige Ande. Den som satt sin tillit till pengar söker sin tröst och hjälp från världens ande i stället för från Guds Ande.]

25Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan] som är mätta nu,

för ni ska hungra.

Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan] som skrattar nu,

för ni ska sörja och gråta.

26Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], när alla (kategorier av) människor talar väl om er,

för på samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.”

Älska era fiender

(Matt 5:38-44)

[I vers 27-28 ges fyra parallella synonyma bud: att älska, göra gott, välsigna och be för dem som hatar dig. Det är tydligt att kärleken inte är en känsla utan ett viljebeslut som tar sig uttryck i konkreta handlingar.]

27”Men till er som lyssnar [kontinuerligt på mig] säger jag:

Älska era fiender [visa alltid dem som är öppet fientliga osjälvisk och utgivande kärlek],

gör gott mot dem som hatar er [behandla dem alltid väl, se Matt 5:44].

28Välsigna (tala väl om) dem som förbannar [uttrycker avsky genom att nedkalla en dom över] er

och be för dem som skymfar (hotar, förorättar; falskt anklagar) er.

[Ordagrant: ’be runtomkring dem’, dvs. omringa dem med bön så de inte utför sina hot utan omvänder sig.]

29 [Jesus ger i vers 29-30 fyra praktiska exempel på hur man kan visa sin fiende osjälvisk och utgivande kärlek. De fyra punkterna är väl strukturerade där ett verb som beskriver en ond handling följs av den troendes respons. Genom alla tider har ’fäkta eller fly’ gällt i mötet med sin fiende. Här visar Jesus på en ny väg: Stå kvar och gör fienden förundrad! Se även Rom 12:20-21.]

Slår någon dig [föraktfullt] på ena kinden,

[så] vänd (håll) också fram den andra.

[I Matt 5:39 står det att det är den ’högra kinden’. Det är nästintill omöjligt för en högerhänt person att framifrån slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det troligen inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind.]

Och tar någon ifrån dig manteln [ytterklädnaden],

[så] hindra honom inte från att ta underskjortan (tunikan) också. [Klä av dig helt naken!]

[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men måste lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26-27. Att då inte bara ge ifrån sig manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenhet var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än på dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20-27.]

30Åt var och en som ber dig – ge!

[Grekiskan har här liksom i vers 29 Jesu uppmaning sist i meningen. Ge åt alla som frågar eller begär något, men inte alltid allt de frågar efter, se 2 Thess 3:6-13; Fil 1:9-11; 1 Joh 4:1; 2 Joh 1:10-11.]

Och om någon tar [stjäl – ordagrant: lyfter/bär bort] det som är ditt,

[så] kräv det inte tillbaka [från honom].”

Den gyllene regeln

(Matt 7:12)

[Denna vers har kommit att kallas ”den gyllene regeln”, men Jesus var inte den förste att formulera en sådan tanke. De som lyssnade till Jesus måste ha känt till den store rabbinen Hillel som många år tidigare hade sammanfattat Mose undervisning med orden: ”Gör inte mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela Torah – resten är kommentarer.” Jesu uppmaning innehöll inte något förbud. Det är stor skillnad mellan att undvika att göra ont och att aktivt sätta sig in i en annan människas situation och göra gott! Den gyllene regeln tvingar oss att ställa frågan: ”Hur skulle jag själv vilja bli bemött i min medmänniskas ställe?”]

31”Det ni vill att andra ska göra för er,

det ska ni göra för dem.

[Ordagrant: ”Och precis som ni vill/önskar att människorna skulle göra för er, gör så för dem.” Med tre exempel (att älska, göra gott och ge lån) utvecklar nu Jesus denna gyllene regel i vers 32-34. Det är inte svårt att vara vänlig och generös mot den som behandlar dig på samma sätt. Jesus visar på ett annat tillvägagångssätt som är helt i linje med Guds vilja och som han rikligen belönar, se vers 35 som också inleds med att upprepa dessa tre nyckelord.]

32Anta att ni [bara] älskar dem som älskar er,

förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?

Även syndare älskar ju dem som älskar dem.

33Anta att ni [bara] gör gott mot dem som gör gott mot er,

förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?

Även syndare gör ju så.

34Anta att ni [bara] ger lån [med ränta] till dem som ni räknar med att få tillbaka från,

förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?

Även syndare lånar ju ut till syndare och räknar med att få tillbaka samma [överenskomna] belopp.

35Nej, älska [istället] era fiender (de fientliga)

och gör gott

och ge lån utan att förvänta er (hoppas på) [att få] något tillbaka

[utan att misströsta om någon eller känna förtvivlan över hur låntagaren hanterar hjälpen].

Då ska er lön (betalning för tjänsten; er gudomliga kompensation) bli stor, och ni ska bli den Högstes söner,

för han är god (nådig, välvillig, vänlig) mot de otacksamma och onda (de moraliskt fördärvade) [som orsakar bedrövelse, förargelse, problem och smärta].

36Var barmhärtiga (medkännande, medlidande),

precis som er Fader är barmhärtig.

Frikänn och var frikostiga

(Matt 7:1-5)

37 [Nu följer fyra uppmaningar i två par:]

Döm (särskilj – gr. krino) inte [var inte för snabba att besluta och kritisera andra],

så att ni inte blir (skulle bli) dömda.

Fördöm inte [förklara ingen skyldig, döm inte ut någon]

så att ni inte blir (skulle bli) fördömda.

Frikänn (förlåt; fria helt) [släpp det],

så ska ni bli frikända (förlåtna; helt fria).

38Ge [gör det till en vana att vara generös],

så ska ni få (så ska man ge åt er).

Ett gott (generöst) mått, [väl] packat,

skakat och rågat (överflödande)

ska man lägga (ge) i er famn [mantel].

För med det mått ni mäter [brukar använda],

ska det [också] mätas upp åt er.”

[På marknaden hälldes vetet i ett mått som man sedan skakade för att jämna till. Om försäljaren var generös fyllde han sedan på måttet ännu mer så att det flödade över. Köparen kunde använda sin ”famn” (den övre delen av sin mantel) där det vida tyget naturligt formats som en urgröpt ficka med hjälp av bältet.]

1 (av 4) Blinda ledare

[Ordet ”liknelse” är ordagrant ”att kasta vid sidan om”. Nu följer fyra liknelser med praktiska exempel från vardagen för att belysa och förklara de andliga sanningar Jesus förmedlat.]

39Han berättade också en liknelse för dem:

”Kan en blind vägleda en blind? [Nej, självklart inte.]

Faller inte båda två i diket? [Jo, det gör de.]

40En lärjunge är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. [Så var noga med vem du följer.]

2 (av 4) Flisan och bjälken

41 [På tal om blindhet:]

Varför ser du flisan (stickan, sågspånet, kornet) i din broders öga,

utan att ens fundera på (vara medveten om) bjälken i ditt eget öga?

42Hur kan du säga till din broder:

’Broder, låt mig ta bort flisan (stickan, sågspånet, kornet) från ditt öga’,

när du själv inte ser bjälken i ditt eget öga?

Du hycklare [som inte lever som du lär utan ”dömer under en teatermask” (gr. hypokrites, från hypo – under och krino – att döma/särskilja) dvs. agerar skenheligt]!

Ta först bort bjälken ur ditt eget öga,

sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din broders öga.

[Denna liknelse hör ihop med den förra, både flisan och bjälken är orsaken till blindhet. Den som kontrollerar någon annans syn måste själv ha bättre syn än den som han ska hjälpa. Den som tar bort en flisa, måste själv ha tagit bort bjälken från sitt eget öga. Innan du dömer/bedömer någon annan, rannsaka dig själv först. En ledare måste ha större andlig klarsyn än sina elever. Han måste själv praktisera de sanningar han lär ut.]

3 (av 4) Trädet och dess frukt

(Matt 7:15-20)

43 [Jesus bygger vidare från förra liknelsen med bjälken (som kommer från ett träd), se vers 41-42, med ännu en liknelse:]

Det finns inget gott träd som bär dålig frukt,

inte heller finns det något dåligt (murket) träd som bär god frukt.

44Ett träd känns igen på sin frukt,

för inte plockar man väl fikon från törnen

eller skördar vindruvor från en törnbuske.

45En god människa bär fram det som är gott

ur sitt hjärtas goda förråd (skatt; skattkammare) [Matt 6:21],

och en ond [människa] bär fram det som är ont

ur sitt onda [ur hjärtats onda förråd].

För av (utifrån) hjärtats överflöd (överskott) talar (predikar) [kommer långa eller korta haranger ur] hennes mun.

[I grekiskan beskrivs människan i bestämd form: ”den goda människan” och ”den onda”. Se även Jak 3:1-12 om tungans makt. Sedan begynnelsen finns en andlig lag att naturen bär frukt ’efter sin art’, se 1 Mos 1:11. Det som finns på insidan i hjärtat kommer förr eller senare att visa sig i människors tal och handlingar.]

4 (av 4) Två hus

(Matt 7:21-27)

46Varför kallar ni mig för ’Herre, herre’ utan att göra det jag säger? [Upprepningen av herre, indikerar att man verkligen trodde att man gjorde Guds vilja.] 47Den (var och en) som kommer till mig och hör [aktivt lyssnar till] mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem, jag ska visa er [i följande illustration] vem han är lik:

48Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt

och lägger grunden på klippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för på Jesus].

När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,

eftersom det var väl byggt på klippan.

49Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],

han är lik en man som bygger ett hus på sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],

utan att lägga någon grund.

Floden vräker sig mot huset,

och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor.”

[Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera på dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är på vilken grund huset är byggt.]

Nu markerat:

Lukas 6: SKB

Märk

Dela

Kopiera