Johannes 6

Till andra sidan

[Händelserna i förra kapitlet, då en lam man botades vid Betesda, skedde i Jerusalem på en sabbat kring en onämnd högtid, se Joh 5:1. Jesus är nu tillbaka i Galileen och det kan ha gått några månader upp till ett år. Lukas är den som beskriver tiden mellan dessa händelser med mest detaljer, se Luk 6-9.] 1Sedan begav sig Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, också kallad Tiberiassjön.

[Det är bara Johannes som använder namnet Tiberiassjön. De övriga evangelierna kallar den Galileiska sjön eller Gennesarets sjö. Sedan Herodes Antipas byggt staden Tiberias på den sydvästra sidan av sjön 22 e.Kr. blev det allt vanligare att sjön kallades Tiberiassjön. Eftersom Johannes skrev sitt evangelium mot århundradets slut, var det naturligt att också ta med det då aktuella namnet för att underlätta förståelsen för sin samtid. I dag kallas sjön för Kinneretsjön, vilket också är det namn som används i GT, se 4 Mos 34:11. Det hebreiska ordet kinnor betyder harpa, eftersom sjöns form liknar en harpa.]

2Och en stor skara [många människor] följde honom, eftersom de såg de tecken [mirakler som bevisar Guds eviga syften] som han [ständigt] gjorde med (över) dem som var sjuka (svaga). 3Jesus vandrade upp på bergssidan och satte sig ner med sina lärjungar. 4Påsken (pesach), judarnas högtid, var nära.

[Detta var den andra påsken under Jesu verksamma tid. Den första omnämns i Joh 2:13 och den tredje och sista i Joh 11:55. Tre gånger varje år begav sig alla judar till Jerusalem för att fira de största högtiderna, där påsken var en av dem. Därför var det många människor i rörelse. Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder ”gå förbi”, se 2 Mos 12:11-13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten.

Johannes har just nämnt Mose, se Joh 5:45-46. Händelserna i följande kapitel fram till nästa påsk anspelar på händelser i uttåget och ökenvandringen. Andra sidan, matundret, stormen och berget är tydliga igenkänningspunkter.]

Jesus mättar 5 000 – det fjärde tecknet

(Matt 14:13-21; Mark 6:32-44; Luk 9:10-17)

5När Jesus tittade upp och såg att en stor skara [tusentals människor] närmade sig honom, sa han till Filippus: ”Var ska vi köpa bröd, så att alla får något att äta?” 6Detta sa han för att pröva honom, för han visste mycket väl vad han skulle göra.

7Filippus svarade honom: ”Bröd för tvåhundra denarer räcker bara så att alla får en liten bit var.” [En denar var lönen för en dags arbete. Det verkar som om de hade tvåhundra dagslöner i kassan, vilket motsvarar ett par hundra tusen svenska kronor, men inte ens det skulle räcka att mätta alla där.]

8En av Jesu lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sa till honom: 9”Här är en pojke (i sjuårsåldern) som har fem små kornbröd och två små fiskar, men hur kan det räcka för så många?” [Här används inte det vanliga grekiska ordet ichthys för fisk utan opsarion. Detta syftar på en saltad och torkad fisk, antagligen från Magdala, som pojken fått med sig av sina föräldrar som matsäck. Det grekiska ordet för pojke paidarion beskriver ofta barn i åldern 5-8 år.]

10Jesus sa: ”Låt folket lägga sig [till bords] här.” På det stället var marken täckt med tätt gräs [i det annars bergiga området valde Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på]. Männen [och deras familjer] satte sig ner, och deras antal var 5 000.

[Det var 5 000 män, förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21. Totalt var det minst 10 000, kanske ända upp till 50 000 personer samlade där. Det är bara den yngste lärjungen, Johannes, som nämner detaljen om pojkens matsäck. Han räknades inte ens med bland de 5 000, ändå fick hans gåva mätta alla närvarande!]

11Jesus tog bröden, tackade Gud och gav till lärjungarna. De delade sedan ut åt dem som hade satt sig ner där. Jesus gjorde sedan likadant med fiskarna, och alla fick så mycket de ville ha.

12När alla var mätta sa han till sina lärjungar: ”Samla ihop de överblivna bitarna, så att inget går till spillo.” 13Då samlade de ihop dem och fyllde tolv flätade korgar, med det som blivit över från de fem små kornbröden när de ätit. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. De fick nu också med mat för sin fortsatta resa!]

14När människorna såg det tecken (mirakel) som Jesus hade gjort, sa de: ”Detta är verkligen (sannerligen, utan tvivel) profeten som skulle komma till världen.”

[Jesus är profeten som Mose talar om som ska komma efter honom, se 5 Mos 18:15. Ordet ”tecken” fokuserar mer på symboliken och budskapet bakom undret än själva undret och folkets fascination av det. I Joh 6:27 förklarar Jesus att Människosonen ger evigt liv, och att det är den födan de ska söka.]

15Jesus, som visste att de var på väg att med våld ta med sig honom och göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, denna gång ensam.

Jesus går på vattnet – det femte tecknet

(Matt 14:22-33; Mark 6:45-51)

16När det nu blev kväll, gick hans lärjungar ner till sjön, 17och steg i en båt och började ta sig över sjön till Kapernaum. Det var nu mörkt och Jesus hade [ännu] inte kommit till dem. 18Under tiden började sjön gå hög, på grund av en kraftig (våldsam) vind som blåste. 19När de hade rott 25 eller 30 stadier (ca 5 km) såg de (tittade de noggrant på) Jesus gå på sjöns vattenyta nära båten. De blev rädda (skräckslagna, paralyserade av rädsla). 20Men Jesus sa till dem: ”Det är jag (Jag Är). Var inte rädda.” [En tydlig parallell med hur Gud uppenbarade sig för Mose, se 2 Mos 3:6, 14. Se även Joh 4:26; Job 9:8.] 21De tog gladeligen emot honom i båten, och på en gång var de framme vid den plats dit de var på väg.

Brödet från himlen

22Nästa dag förstod allt folket, som fortfarande var kvar på andra sidan sjön, att det inte funnits mer än en liten båt där, och att Jesus inte hade gått i den tillsammans med sina lärjungar, utan att de gett sig av själva. 23Andra små båtar hade kommit från Tiberias och lagt till nära det ställe där de ätit brödet efter att Herren hade uttalat tacksägelsen. 24När nu folket förstod att varken Jesus eller hans lärjungar var där, klev de i båtarna och kom till Kapernaum för att leta efter Jesus. 25När de fann honom där på andra sidan sjön [på västra sidan i staden Kapernaum] frågade de honom: ”Rabbi, när kom du hit?”

26Jesus svarade dem: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Ni letar inte efter mig därför att ni sett tecken (mirakler), utan för att ni fick äta [fritt] av bröden tills ni blev mätta. 27Sluta sträva efter (producera, arbeta för) den mat som förgås [det som är temporärt], arbeta i stället för den mat som alltid består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. På honom har Gud Fadern satt sitt sigill (auktoritet, godkännande).”

28De frågade honom: ”Vad ska vi göra (hur ska vi leva) för att utföra Guds gärningar (verk, tjäna honom)?” [Människan frågar sig vad hon ”ska göra”, man vill försöka förtjäna sin rättfärdighet.]

29Jesus svarade och sa till dem: ”Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt.”

30Då sa de till honom: ”Vilket tecken (mirakel) ska du visa så att vi kan förstå (se) och tro (förlita oss på, luta oss mot dig)? Vilken [spektakulär övernaturlig] gärning kan du göra? 31Våra förfäder åt manna i öknen, som Skriften säger: Han gav dem bröd från himlen att äta.” [Dagen innan hade man hyllat honom som Messias och tänkte med våld göra honom till konung på grund av brödundret, se Joh 6:14-15. Nu när Jesus inte var den de tänkte sig, räcker inte det undret, eller något av alla de andra tecken som han gjort, som bevis.]

32Jesus svarade dem: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen. Det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen. 33För Guds bröd är han som kommer ner från himlen och ger världen liv.”

34Då sa de till honom: ”Herre, ge oss alltid det brödet.”

35Jesus svarade dem: ”Jag är livets bröd [brödet som mättar med Guds överflödande och äkta liv]. Den som kommer (går) till mig ska aldrig (nej, aldrig) [behöver absolut inte] hungra, och den som tror (litar, förtröstar) på mig ska aldrig (nej, aldrig) någonsin törsta. 36Men jag har sagt till er: Ni har sett mig och tror ändå inte. 37Alla som min Fader ger (anförtror) mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig (nej, aldrig) kasta ut (driva bort, från familjen). 38För jag har kommit ner från himlen, inte för mina egna syften utan för att göra hans vilja som har sänt mig (att utföra hans plan och syften).

39Detta är nu hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon av alla dem som han gett mig, utan jag ska ge dem nytt liv (resa upp dem) på den yttersta (sista) dagen. 40För detta är min Faders vilja (plan, syfte), att alla som ser (kontinuerligt undersöker, erfar) Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Honom [alla dem som tror på Jesus som Guds Son och ser honom som sin frälsare och räddare] ska jag låta uppstå på den yttersta (sista) dagen.”

[Samma löfte att uppstå på den yttersta dagen återkommer i vers 54. Det antyder att frasen ”äta och dricka Jesu blod” där, har en parallell i ”se och tro” här i vers 40.]

41Nu började judarna [de judar som var emot honom] att mumla (viska, klaga i låg ton) därför att han sagt: ”Jag är brödet som kom ner från himlen.”

42De sa: ”Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju både hans far och mor? Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?”

43Jesus svarade och sa: ”Sluta att viska (klaga, mumla) [om mig] er emellan. 44Ingen kan komma till mig om inte Fadern som sänt mig drar (attraherar, leder) honom. Jag ska [sedan] låta honom uppstå på den yttersta dagen. [Det är Fadern som ger längtan i människor att söka Jesus!] 45För det står i profeterna [Jes 54:13]: ’Alla ska bli undervisade av Gud.’ Alla som lyssnat och lärt av Fadern kommer till mig. 46Detta betyder att inte någon har sett Fadern, förutom han som kommer från Gud. Han har sett Fadern.

47Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tror på mig (litar på, lutar sig emot mig), har nu (äger nu) evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. 48Jag är livets bröd. 49Era förfäder åt manna i öknen, och de dog, 50men detta är brödet som kommer ner från himlen. Var och en som äter det ska aldrig dö. 51Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Om någon äter av detta bröd ska han leva för evigt. Brödet jag ska ge er är mitt eget kött, och jag ger det för att världen ska leva.”

52Då började de judar som var emot Jesus att öppet gräla med varandra [man hade tidigare mumlat, se vers 41] och sa: ”Hur kan denne man ge oss sitt kött att äta?”

53Jesus sa till dem: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er, ni kan inte ha något liv i er om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod. 54Den som ständigt äter (tuggar) mitt kött [nu används ett mer grafiskt ord för att äta än föregående vers, verbformen beskriver också en pågående process] och ständigt dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta (sista) dagen. [Se vers 40.] 55Mitt kött är äkta (verklig, sann, genuin) mat, och mitt blod är äkta (verklig, sann, genuin) dryck. 56Den som äter (gång på gång tuggar) mitt kött och dricker mitt blod förblir (är kvar; lever) i mig och jag i honom. 57På samma sätt som den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, så ska var och en som äter (tuggar; ständigt har sin föda i) mig leva genom mig. 58Detta är det bröd som kom ner från himlen. Det är inte som det bröd som era förfäder åt, och sedan dog. Den som äter (kontinuerligt tuggar) detta bröd ska leva för evigt.”

59Detta sa han när han undervisade i synagogan i Kapernaum.

Många tar anstöt och lämnar Jesus

60Många av hans lärjungar [syftar inte på de tolv utan en större grupp som till en början följde Jesus, se vers 66-67] som hörde det sa: ”Detta är ett krävande tal (stötande, svårbegriplig undervisning). Vem kan lyssna på det?” [Vem förväntas lyssna till någon som säger att man ska ”äta mitt kött och dricka mitt blod”, se vers 53, och lyda det?]

61Jesus förstod (visste inom sig) att lärjungarna viskade (klagade) över detta, och sa till dem: ”Tar ni illa upp av detta (är detta en stötesten, upprör detta era känslor)? 62Vad skulle då er reaktion bli om ni fick se (tydligt fick se) Människosonen stiga upp där han var förut [i himlen]? 63Det är Anden som ger liv (förnyar liv, ger förnyad kraft), mänsklig natur (köttet) är till ingen hjälp (gör ingen nytta, åstadkommer inget). De ord jag talar till er är ande och liv (ger ande och ger liv). 64Men det är [fortfarande] några av er som inte tror.” Jesus visste ju redan från början (begynnelsen) vilka som inte skulle tro och vem som skulle utlämna (förråda) honom.

65Jesus fortsatte: ”Ingen människa kan komma till mig om det inte ges honom (har tillåtits och gjorts möjligt) av Fadern.”

66Som ett resultat av detta gick många av hans lärjungar tillbaka [till sina tidigare sysslor] och vandrade (levde, följde) inte längre med honom.

67Då sa Jesus till de tolv: ”Vill inte ni också gå i väg?” 68Simon Petrus svarade honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande]. 69Vi har trott och vetat (förstått) [både satt vår förtröstan till och haft personlig kännedom om] att du är Guds Helige.” 70Jesus svarade dem: ”Utvalde jag inte [själv] er tolv? Och en av er är en djävul!” 71Detta sa han om Judas, Simon Iskariots son. Judas var en av de tolv, men senare skulle han utlämna (förråda) Jesus.

[Namnet Iskariot kan härstamma från hebreiska Ish Kerioth som betyder ”en man från Kerioth”. Kerioth var en stad i södra Judéen. Kirjat är hebreiska för by (till skillnad från stad som hade en skyddande stadsmur), så en direktöversättning skulle kunna vara ”byarnas man”. En annan möjlig koppling till namnet Iskariot är att han var en sikarier. Denna radikala gren bland seloterna använde knivar (lat. sicari) i den väpnade kampen mot sina politiska motståndare.]

Nu markerat:

Johannes 6: SKB

Märk

Dela

Kopiera