1 Moseboken 8
8
Gud tänker på Noa
1Då kom Gud (Elohim) ihåg [tänkte han på; fullföljde han sitt förbund med] Noa (hebr. Noach) och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde. 3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat. [Efter att ha ökat i 15 dagar, se 1 Mos 7:24.] 4På 17:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] blev arken vilande (hebr. noach – snarlikt Noas namn Noach) på Araratbergen.
[Datumet är väldigt exakt återgivet. Den 7:e månaden är den viktigaste månaden med alla de tre hösthögtiderna. Den 17:e dagen är mitt i lövhyddohögtiden (hebr. sukkah) som firas 15-22 tishri. Platsen är mer vagt beskriven, berg står i plural, men syftar på bergskammen i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien.]
Vattnet torkar upp
5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden [tevet]. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
[Den tionde månaden är tevet (dec/jan). Det har nu gått tre månader (73 dagar om det är 30 dagar i varje månad) från det att arken strandade på Araratbergen och fler berg blir synliga. I kiasmen så täcktes bergen (1 Mos 7:19), nu syns de.]
40 dagar
6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
7 dagars väntan
10Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
7 dagars väntan
12Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
13Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
Familjen går ut ur arken
14I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr. 15Då talade Gud till Noa och sa:
16 [Det är dags!] ”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig.”
18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla levande varelser [fyrfotadjur], alla kräldjur och alla fåglar, allt som myllrar på jorden – efter sin familj (släkt, art) – gick de ut ur arken. 20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv:
”Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. 22Så länge jorden finns kvar ska:
sådd och skörd (hebr. qatsir),
köld
och hetta,
sommar (skördetid – hebr. qajits)
och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra (ordagrant: ’inte ha sabbat’ – hebr. lo shavat).”
[Vers 22 avslutas med fyra par. Talet fyra är jordens tal (fyra väderstreck, osv). Centralt står hetta och sommar som hör ihop, vilket ramas in av köld och vinter.]
Nu markerat:
1 Moseboken 8: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln