1 Moseboken 50
50
1Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom. 2Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob]. 3Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkluderar troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
4När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sa: ”Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg: 5Min far tog en ed av mig och sa: ”Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land” Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända.”
6Farao svarade: ”Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom.”
7Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land, 8och alla av Josefs hus och hans bröder. Bara sina små (barn) och sin småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen. 9Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
10De kom till Atads tröskplats på andra sidan [floden] Jordan. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar. 11När landets invånare, kanaanéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sa de: ”Detta är en djup sorg för egyptierna.” Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordan.
12Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem. 13Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre. 14Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
Josef lugnar sina bröder
15När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sa de: ”Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?” 16Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
”Innan din far dog 17bad han oss meddela dig, Josef, detta:
’Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
och allt illa de gjort mot dig.’
Vi, tjänare åt din fars Gud (Elohim), ber dig att förlåta oss.”
När Josef hörde hur de talade brast han i gråt. 18Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sa: ”Här är vi, vi är dina slavar.”
19Men Josef svarade dem: ”Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats? 20Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn.” Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem).
[Samma tanke utvecklas av Paulus i Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]
22Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.] 23Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], blev far till barn [som lades] på Josefs knän.
[Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39-40. Att ”lägga på Josefs knän” anspelar på den sed där det nyfödda barnet lades på knäna, först på fadern, som genom att ta emot det erkände barnet som sitt eget och sedan modern, se 1 Mos 30:3. Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]
Josefs död
24Josef sa till sina bröder: ”Jag dör, men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.” 25Josef tog en ed av Israels söner och sa: ”Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån” [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i vers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.] 26Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.
[Utifrån undersökningar av mumier var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se Jos 24:32. Enligt judisk tradition är det dessa män som fullföljt detta uppdrag som får möjlighet att fira pesach sheni (den andra påsken), se 4 Mos 9:6-14. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land, ett löftesland, som de flesta av dem inte sett.]
Nu markerat:
1 Moseboken 50: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln