1 Moseboken 25
25
Abrahams död
1Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Keturah (hebr. Qetorah; betyder: rökelse/offer). [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midjaniterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.
3Jokshan [Abrahams andra son med Keturah] fick
Sheva
och Dedan [Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20].
Dedans söner var
Ashorim
och Letoshim
och Leummim.
4 [Abrahams fjärde son med Keturah] Midjans söner var
Ejfa
och Efer
och Henok (hebr. Chanoch)
och Avida
och Eldaa.
Alla dessa var Keturahs söner.
5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten. 10Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1-20], där som Abraham begravde sin hustru Sarah. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Ismaels fortsatta historia
[Här kommer en ny ”toledot-enhet” som inleder den åttonde litterära enheten av tolv i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.]
12Detta är Ismaels (hebr. Jishmaels) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot) [enligt den ordning de föddes]. Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
13Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
Nevajot
och Kedar
och Adbeel
och Mivsam
14och Mishma
och Doma
och Massa
15Chadad
och Teima,
Jetor,
Nafish
och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.
17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8] 18De bodde från Havila (hebr. Chavila) till Shor, som ligger före Egypten som sträcker sig mot Assyrien [området från norra Sinai till gränsen mot västra Mesopotamien]. Han [Ishamael, se 1 Mos 16:12] föll (fick sin lott; bosattes sig; kom i strid; dog) mot (ansikte, öster om) sina bröder.
Isaks fortsatta historia
[Här kommer en ny ”toledot-enhet” (den nionde av tolv i Första Moseboken). Skapelseberättelsen inleder och sedan följer 11 enheter som börjar med det hebreiska ordet toledot, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Berättelsen tar vid från kapitlet 1 Mos 24 där Isak får sin hustru Rebecka. Den nya information som läsaren får här är att Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru.]
19Detta är Isaks, Abrahams sons, redogörelse (fortsatta historia – hebr. toledot).
Abraham blev far till Isak.
20Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig.
[Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år (1 Mos 35:28), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftermålet, men då är livslängden 70-80 år.]
21Isak bönföll (bad till – hebr. atar) Herren (Jahveh) för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam. Herren (Jahveh) bönhörde (hebr. atar) honom och Rebecka blev havande. [Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka och 60 år när bönesvaret kom, se vers 20 och 26. Det var en uthållig bön under närmare 20 års tid. Ordet för bön här är ovanligt.] 22Men barnen bråkade med varandra [sparkade varandra våldsamt] inom henne [på ett ovanligt och troligtvis smärtsamt sätt]. Så hon sa: ”Varför ska det vara så här för mig?” [Ordagrant: Om så här, varför detta jag. Varför ska jag drabbas av det här?] Och hon gick för att utkräva (begära svar – hebr. darash) av Herren (Jahveh). 23Herren (Jahveh) sa till henne:
”Två folk (hebr. gojim) finns i ditt moderliv (hebr. beten)
ja, två stammar (etniska grupper – hebr. leom) ska breda ut sig (hebr. parad) från ditt sköte (hebr. meeh).
Den ena stammen ska vara starkare
än den andra
och den äldre
ska tjäna den yngre.” [Rom 9:10-13]
[Samma ord för utbredas används i översikten av nationerna, se 1 Mos 10:32.]
24När tiden var inne (dagarna var fyllda) för henne att föda. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, läsaren förflyttas in i tältet där hon ska föda]: Det var tvillingar i hennes moderliv! 25Och ut kom den förste, rödaktig (hebr. admoni) var hela han, som en hårig (hebr. sear) klädnad [mantel]. Och de gav honom namnet Esau.
[Hans rödaktiga färg är snarlikt ordet för edomit (hebr. adomi) det folkslag som ska komma från honom, se vers 23. Även ordet för hårig anspelar på namnet för det område Esau skulle bo på, Seirs bergsbygd, se 1 Mos 36:8.]
26Och efter kommer hans bror – och hans hand håller tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes.
[Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han ”håller hälen”. Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se 1 Mos 27:36; Jer 9:4.]
27Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten.
[Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av ”helhet” i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.]
28Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: för villebråd i hans mun], medan Rebecka älskade Jakob.
29Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
30Och Esau sa till Jakob: ”Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!” Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga ”soppan”, han kallar det bara ”det röda” och vill ha det på en gång.]
31Och Jakob svarade: ”Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig.” [Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se 5 Mos 21:17.]
32Esau sa: ”Se, jag är döende, så vad betyder den då för mig – förstfödslorätten?”
33Jakob sa: ”Först (denna dag), ge mig din ed.” Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr vers 31, samma uttryck att först göra något. Jakobs ”ge mig din ed” här skiljer sig dramatiskt från den i 1 Mos 47:31 där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.] 34Och Jakob ger Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt.
[Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren (Jahveh). Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se Heb 12:16-17.]
Nu markerat:
1 Moseboken 25: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln