Galaterbrevet 2
2
Andra besöket i Jerusalem
[Paulus fortsätter sin berättelse som han började i Gal 1:11. Ibland har händelserna här i Gal 2:1-10 förknippats med apostlamötet i Apg 15, men apostlamötet skedde vid det tredje av de fem besöken i Jerusalem som omnämns i Apostlagärningarna. Troligare är att detta är det andra besöket för överlämnandet av insamlade medel under den rådande hungersnöden i området, se Apg 11:27-30. Om mötet som beskrivs i Apg 15 redan inträffat skulle Paulus ha refererat till beslutet och brevet som skrevs då, vilket han inte gör här i Galaterbrevet.
Paulus fem besök i Jerusalem som nämns i Apostlagärningarna:
- Kort besök efter omvändelsen i Damaskus, se Apg 9:26-30. Motsvarar Gal 1:18-20.
- Resa från Antiokia med finansiellt stöd, se Apg 11:27-30.
- Apostlamötet i Jerusalem, se Apg 15:1-30.
- Besök i slutet på den andra missionsresan, se Apg 18:22.
- Det sista besöket som resulterar i Paulus fängslande i Caesarea Maritima, se Apg 21:15-23:35.
De fjorton år som nämns i vers 1 kan syfta på det tidigare besöket i Jerusalem, tre år efter hans omvändelse. Dock används det grekiska ordet dia här, inte meta som i Gal 1:18, vilket gör att de fjorton åren också kan räknas från hans omvändelse, inte efter de tre åren.]
1Sedan, efter [ett intervall på – gr. dia] fjorton år gick jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas och tog även med mig Titus. 2Jag gick på grund av (i lydnad till) en uppenbarelse. Jag lade fram det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Dock presenterade jag det först i ett enskilt möte med de av högt anseende (de inflytelserika personerna), detta för att jag inte skulle springa eller ha sprungit i onödan [mitt arbete inte skulle vara fruktlöst]. 3Men [allt gick bra] inte ens Titus som följde med mig, som ju var grek, behövde omskära sig [som några hade trott].
4Denna fråga [om huruvida alla ska omskära sig] uppstod på grund av några falska bröder som i hemlighet hade smugit sig in [i församlingen] för att spionera på den frihet vi har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, för att åter föra oss in i slaveriet [under lagen]. 5Men vi böjde oss inte för dem, inte för ett ögonblick. Detta för att evangeliets sanning skulle bevaras för er [i sanning].
6Vidare, [inga nya krav gavs från] de som har anseende [de ledare som har inflytande i Jerusalem], om de har anseende eller inte spelar ingen roll för mig, Gud har inte anseende till personen (har inga favoriter som han särbehandlar, Gud är inte imponerad av mänskliga positioner). Dessa ledare lade inte till något till mitt budskap. 7Tvärtom, de såg (fick en klar förståelse av) att jag blivit betrodd med evangeliet (det glada budskapet) till de oomskurna [hedningarna, icke-judarna], på samma sätt som Petrus blivit betrodd åt de omskurna [judarna]. 8För den som verkade genom (motiverade, gav sin kraft till) Petrus och hans tjänst som apostel för de omskurna, verkade också (motiverade, arbetade) genom mig för de oomskurna.
9När Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes som var kända som (hade ryktet om sig att vara) pelare [i Jerusalems församling] kände (förstod, hade en personlig erfarenhet av) Guds nåd som jag fått ta emot, räckte de mig och Barnabas handen för samarbete. Vi kom överens om att vi [jag och Barnabas] skulle gå till hedningarna och de till de omskurna (judarna). 10Deras enda önskan var att vi skulle komma ihåg de fattiga, just det som jag själv verkligen ihärdigt (uthålligt) arbetat för.
[Detta andra besök i Jerusalem verkar vara samma besök som nämns i Apg 11:30; 12:25, där Barnabas och Saulus överlämnar de finansiella gåvorna till församlingen i Jerusalem.]
Paulus tillrättavisar Petrus
[Som sista argument för sitt apostlaskap tar Paulus upp ett tillfälle då han tillrättavisade Petrus, som också kallas Kefas. Om Paulus inte var en apostel skulle han inte kunnat göra detta.]
11När Kefas (Petrus) kom till Antiokia, protesterade jag öppet mot honom, för han var uppenbarligen fel ute (hade dömt sig själv). 12Innan vissa personer från Jakob var där hade han för vana att äta med hedningarna. Men när männen [från Jerusalem] kom, drog han sig gradvis undan [från hedningarna], eftersom han fruktade dem som var för omskärelse [den grupp judar som lärde att en hedning var tvungen att omskära sig innan han blev en kristen]. 13De andra troende judarna anslöt sig till honom och förställde sig (spelade med i detta falska spel). Det resulterade i att också Barnabas drogs med i deras hyckleri. 14Men när jag såg (förstod, fick klart för mig) att de inte vandrade rakt fram i enlighet med evangeliets sanning (inte agerade i linje med evangeliet), sa jag till Kefas i allas närvaro:
”Om du [Petrus] som är född jude, lever som en hedning och inte som en jude, varför tvingar du hedningarna att leva som judarna [genom att återinföra judaismens ritualer]?
15Vi [Paulus inkluderar sig själv och Petrus, Barnabas, m.fl.] är judar av naturen (vi är födda judar) och inte hedniska syndare. 16Ändå vet vi att en människa inte blir rättfärdig [skuldfri, har det rätt ställt med Gud] genom att i egen kraft följa lagen [på ett legalistiskt sätt följa Torah], utan bara på grund av tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus (hans trofasthet). Vi själva har satt vår tro till Jesus den Smorde, för att vi ska bli rättfärdiga genom den Smordes (Kristi) trofasthet och inte för att vi i egen kraft följer lagen. För på grund av laggärningar (religiösa ritualer, eget arbete) kan ingen människa bli rättfärdig (inget kött bli utan skuld och få frid med Gud).
17Men om vi, när vi ständigt söker att bli rättfärdiga i den Smorde (Messias, Kristus), själva har visat oss vara syndare, är den Smorde (Kristus) då en som uppmanar till synd (en representant för den)? Självklart inte (låt det aldrig ske, motsatsen till amen)!
18För om jag återigen bygger upp det som jag själv [en gång] rev ner [detta att man skulle bli frälst genom laggärningar], gör jag mig själv till en överträdare [framstår jag själv som en lagöverträdare som bryter mot Guds bud]. 19För jag [för min del] har genom lagen (gr. nomos) dött bort från lagen [det judiska lärosystemet] för att jag skulle leva för Gud [i direkt relation med honom]. Jag är korsfäst (har korsfästs tillsammans) med den Smorde (Messias, Kristus) [eftersom jag tillhör honom delar jag hans död], 20nu (dessutom) lever inte längre jag [gr. ego – här betonar Paulus med eftertryck sitt eget jag, precis som i början av vers 19], utan den Smorde (Messias, Kristus) lever i mig. Och det [liv] som jag nu lever i köttet (i kroppen), lever jag genom tron från [på] Guds Son (det lever jag i Guds Sons tro) [jag får ta del av hans förtröstan], han som [osjälviskt] älskade mig och utgav sig själv för mig. [Fil 3:10; Gal 5:24; 6:14] 21Jag förkastar inte (slänger inte bort; ogiltigförklarar inte) Guds nåd (favör), för om rättfärdighet kom genom [att hålla] lagen, då dog [ju] den Smorde (Messias, Kristus) i onödan (förgäves, gratis) [då skulle hans död vara meningslös].”
[Eftersom grekiskan inte har citattecken är det inte helt säkert var Paulus respons till Petrus (som började i vers 14) slutar. Utifrån de pronomen som används, verkar det som om svaret följer en rytm med du, vi och jag, se vers 14, 15-17, 18-21. I så fall slutar citatet här i vers 21.]
Nu markerat:
Galaterbrevet 2: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln