2 Moseboken 4:1-17

Mose svarade: ”Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan säger: ’Herren (Jahveh) har inte visat sig för dig’? ” Då sa Herren (Jahveh) till honom: ”Vad har du i din hand?” Han svarade: ”En [fåraherdes] stav.” Herren sa: ”Kasta den på marken.” Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm (hebr. nachash), och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.] Men Herren sa till Mose: ”Sträck ut din hand och ta den i stjärten.” [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand. Herren sa: ”Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig.” Herren sa också till honom [och ger ett andra tecken]: ”Stick handen innanför manteln!” Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnader på huden, se 3 Mos 13-14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.] Herren sa: ”Stick på nytt handen innanför manteln!” Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp. [Herren sa:] ”Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen]. Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken – hebr. jabbashah). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land (hebr. jabeshet).” [Två olika hebreiska ord för ”torrt land” används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.] Då sa Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahveh): ”Min Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga).” Herren (Jahveh) sa till honom: ”Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren? Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska tala.” [Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.] Men Mose sa: ”O, min Herre (Adonaj), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst.” Då blev Herren arg på Mose, och sa: ”Har du inte en bror, Aron [som är 3 år äldre, se 2 Mos 7:7], leviten [som är en skolad präst och van vid att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala (ordagrant: ’talande tala’ – hebr. davar davar), dessutom är han faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta. Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra. Han [Aron] ska tala för dig [vara din talesman] inför folket, och det ska ske, att han ska vara din mun, och du ska vara som en gud (elohim) för honom. Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen.”