2 Moseboken 17
17
Vatten från klippan
(4 Mos 20:1-13)
1Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas vara omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
2Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
De sa: ”Ge oss vatten att dricka.”
Mose svarade: ”Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?”
3Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: ”Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?”
4Då ropade Mose till Herren och sa: ”Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds].”
5Herren svarade Mose: ”Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå. 6Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Han gav platsen namnet ”Massa” och ”Meriva”, eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: ”Är Herren med oss eller inte?” [Det hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Seger över amalekiterna
8Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: ”viloplats”].
[Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se 1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bodde i Negev och Sinai och levde på att plundra, se Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpad att användas för överraskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se Dom 6:3, 5. Ryktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I 5 Mos 25:17-18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isolerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikeras också att de var bättre rustade militärt sett än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegrat israeliterna, se vers 11.
Den exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. refida som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter an till att det var en ”rastplats” men även till att Aron och Hur ”stöttade” Moses armar i bönen.]
9Mose sa till Josua: ”Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.”
10Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Moses bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva). 11När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget. 12Moses hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant ”sanna” – hebr. emonah) till dess att solen gick ner.
[Detta är första gången det hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
13Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt ”svärdets mun”).
14Herren sa till Mose: ”Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs rent från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: ’från under himlarna’).”
[Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Moseboken, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17-19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven ”under solen” (Pred 1:1) och ”under himlarna” (Pred 3:1; 2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
15Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahveh Nissi). 16Han sa: ”Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahveh) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte).”
[Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1-3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
Nu markerat:
2 Moseboken 17: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln