2 Moseboken 14
14
1Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
2Tala till israeliterna, att de ska vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet. 3Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem.
[Pi Hachirot betyder ”platsen där papyrusplantan växer” och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning ger betydelsen ”ingången till grävningarna”, och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är ”porten till norr”. Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
4Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahveh). Så blev det.
Farao förföljer israeliterna
5När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sa: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar? 6Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig. 7Han tog 600 av de finaste vagnarna tillsammans med alla andra vagnar i Egypten och härförare över dem.
[De flesta enheterna med vagnar under den här perioden var mellan 10 och 150, så 600 är ett stort antal, men inte orimligt. När Ramses II stred mot hettiterna vid slaget i Qadesh skröt hans fiende med 2 500 vagnar.]
8Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner (folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt]. 9Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans ryttare och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se vers 2.]
10När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren, 11och de sa till Mose: ”Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten? 12Var det inte detta ord vi talade till dig i Egypten? Vi sa: ’Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.’ Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen.”
13Mose sa till folket: ”Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: ’Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen.’] 14Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck).”
[Ordet stilla (hebr. charesh) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]
15Herren sa till Mose: ”Varför ropar du till mig? Tala till israeliterna att gå framåt [ut i havet]. 16Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet. 17Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och ryttare. 18Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahveh), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans ryttare.”
19Guds (Elohims) ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden (pelaren av rök/moln) [2 Mos 13:21] flyttade sig från [att vara] framför dem och stod [nu] bakom dem. 20Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten.
[Den hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: ”Molnet och mörkret var där och lyste upp natten.” Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: ”Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra.” Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Havet delas
21Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades. 22Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
23Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans ryttare. 24Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till klockan sex på morgonen] att Herren (Jahveh) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik (förvirring, tumult – hebr. hamam) i den egyptiska hären. [Ordet för förvirring är snarlikt verbet för rörelse (hebr. hom) och att vråla och dåna (hebr. hamah).] 25Han lät hjulen falla av [den grekiska översättningen har ”fastna”] deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sa: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahveh) strider för dem, mot egyptierna.
26Och Herren (Jahveh) sa till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras ryttare. 27Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahveh) skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) egyptierna mitt i havet. 28Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och ryttarna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
29Men Israels barn (söner) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida. 30På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahveh) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden. 31Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahveh) gjorde på egyptierna, och folket fruktade (vördade) Herren (Jahveh) och de trodde på Herren (Jahveh) och hans tjänare Mose.
Nu markerat:
2 Moseboken 14: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln